Hoppa till innehåll

Politiskt program

Inledning

Vänsterunga är ett politiskt ungdomsförbund och en medborgarorganisation vars ideologiska grund som styr dess verksamhet är ekologisk, demokratisk, feministisk och internationell socialism. Dessa ideologier är inte åtskilda från varandra, utan de formar en övergripande vision av en friare, mänskligare och jämlikare värld. 

Förbundet har sina rötter i den demokratiska och socialistiska arbetarrörelsen* och i andra folkrörelser. Förbundets uppgift är att stödja de ungas utveckling till aktiva politiska aktörer. Enligt Vänsterungas uppfattning bedrivs politik överallt, och politiken är inte begränsad till officiella representativa strukturer. Vänsterunga stöder fackliga stridsåtgärder*, civil olydnad* och andra former av direkt aktion* med syftet att förbättra världen.

Vänsterunga är en del av miljörörelsen. Det pågår flera ekologiska kriser i världen vars konsekvenser kontinuerligt blir värre och värre. De mest betydande av dessa är klimatkrisen och naturens minskande mångfald. Dessa förändringar är bundna till varandra och är en följd av kapitalistisk överkonsumtion av naturresurser för strävan efter vinst. Ekologiska kriser är också förknippade med att naturresurserna tar slut och med havsförorening, utfiskning, ökenspridning, utsläpp av små partiklar och lokala problem. 

Vänsterunga fortsätter den socialistiska rörelsens arbete. Vår utgångspunkt är att hela samhället definieras av en konflikt mellan arbete och kapital*. I ett kapitalistiskt* samhälle delas människor in i klasser. De flesta måste sälja sin arbetskraft för sitt uppehälle, medan en liten minoritet lever på vinsterna som de får från sina besittningar och placeringar.

Konflikten mellan arbete och kapital definierar också de människors liv som inte entydigt hör till någondera klassen. Vår politik siktar på ett samhälle där kapital längre inte är privatägt och den offentliga makten sköter om de centrala tjänsterna och infrastrukturen*.

Vänsterunga tror på demokrati och agerar demokratiskt. Demokrati har varit en av vänsterrörelsen uppnådd samhällelig reform och seger. För oss är demokrati inte längre enbart att rösta i val, utan den är strukturer som stöder samhällelig påverkan samt upprätthållande och utveckling av dem. Demokratin hotas av kapitalismens övergripande herravälde. Beslutsfattande som tidigare var en del av politiken och den representativa demokratin överförs i allt snabbare takt ur demokratins räckhåll. Vänsterunga stöder ökningen av demokrati i samhället. Vi vill ha direkt demokrati inom statligt och regionalt beslutsfattande och i andra samhälleliga institutioner, så att medborgarna kan delta i att fatta beslut som gäller dem.

Vänsterunga är ett feministiskt förbund. För närvarande definieras vårt samhälle av ett heteronormativt och patriarkaliskt* könssystem. Detta innebär en föreställning av två naturliga kön som är motsatta varandra och som länkas samman av heterosexuellt begär. Enligt denna uppfattning är könet som definieras utifrån yttre egenskaper och könets sociala betydelser en och samma sak, och detta leder till fjättrande normer vad gäller människornas självdefinition, självuttryck och handlingar. Könssystemet fjättrar både kvinnor och män och särskilt dem som inte hör till de binära könen. Könssystemets konsekvenser speglar sig såväl i den samhälleliga arbetsfördelningen, i lönesättningen som i könsbaserat våld.

Vänsterunga är en del av den internationella vänstern. Ett av kapitalismens centrala drag har varit att få stater och människogrupper att tävla mot varandra. Åtgärder som försvarar människornas och naturens välbefinnande har tryckts ner under sken av internationell konkurrenskraft. Gränser har upprättats mellan människor med nationalistisk, etnisk, rasistisk och religiös fanatism.

Vi bygger en värld som inte definieras via skillnader mellan nationaliteter, kulturer, trossamfund och andra människogrupper, utan via hela mänsklighetens jämställdhet. Vi motsätter oss krig trots att vi medger att det finns förhållanden då förtryckta måste ta till vapen för att uppnå frihet.

1. Det ekonomiska systemet och beskattningen

Kapitalism är fåmannavälde

Det kapitalistiska ekonomiska systemet bygger på att utöka kapitalet med hjälp av vinster.  Dess huvudsakliga mål är inte att öka människornas välbefinnande eller anpassa ekonomin så att den håller sig inom gränserna för naturens bärförmåga, utan villkoret för dess existens är kontinuerlig tillväxt som strider mot dessa mål. Det kapitalistiska ekonomisystemet delar befolkningen i tu: de som äger och de som arbetar. Vissa människor försörjer sig själv genom att arbeta för andra, medan andra får sin inkomst och levnadsnivå från det mervärde och de räntor som arbetstagarna producerar. Den överkonsumtion som fossilkapitalismen* underblåser är den största orsaken till katastrofer som klimatförändringen och naturens minskande mångfald som inte kan hejdas utan att man övergår till ett alldeles olika ekonomiskt system.

Välfärdsstatens utveckling har varit motstridig. Aktörer inom vänstern och centern kämpade för att bygga ett samhälle med stark basservice och jämlikhet som det centrala löftet. Välfärdsstaten kunde dock inte uppfylla detta löfte fullt ut, och även som bäst var det enbart fråga om en kompromiss mellan den socialistiska arbetarrörelsen och det kapitalistiska ekonomiska systemet som endast var möjlig med hjälp av fossildriven ekonomisk tillväxt. Med hjälp av den kunde man dock erbjuda medborgarna en inkomst som i regel var tillräcklig, högkvalitativa hälsotjänster och ett utbildningssystem som har främjat möjligheten att stiga från en klass till en annan.

Senare har välfärdsstatens prestationer systematiskt drivits ner med högerpolitik, och samtidigt har det kapitalistiska systemet i sig utformats. Makten har överförts från demokratiska stater till de globala finansmarknaderna*. Finanskapitalismen begränsar möjligheterna till att demokratiskt styra ekonomin när övernationella finansinstitut fastställer villkoren för staternas ekonomiska politik. Finanskrisen* 2008 och eurokrisen* på 2010-talet visade åter det finanskapitalistiska systemets sårbarhet. Ändringarna på finansmarknaden stödde högerns politiska krav och erbjöd ett psykiskt klimat som ledde till att man i stor grad i Europa har bedrivit ekonomisk politik som baserar sig på ekonomisk disciplin* och drivit ner välfärdssystemen. Den globala finanskapitalismen har dessutom bidragit till den internationella skattekonkurrensen vari staterna driver ner sina skattenivåer i sin tävlan om vart företagen placerar. Detta har underminerat välfärdssystemens finansieringsgrund.

Privata affärs-, spar- och inlåningsbanker har historiskt sett spelat en viktig roll i koncentrationen av kapital och agerat som borgenärer för både kapitalistiska företag och hushåll. Samtidigt förvärrar dessa banker de ekonomiska kriserna när de skapar skuldbubblor på finansmarknaden. Bankernas förtjänster har historiskt sett grundat sig på räntor. Räntenivån styrs av företagens lönsamhet och ekonomins tillväxthastighet. Från och med finansmarknadskrisen 2008 har bankernas in- och utlåningsräntor varit historiskt sett mycket låga. Detta har lett till problem för bankerna, vilket har varit synligt till exempel i de ”stödpaket” som beviljades Grekland under eurokrisen vars syfte var att förhindra betydande europeiska banker från att hamna i större problem. Såsom är fallet med kapitalistiska företag överlag grundar sig de privata bankernas centrala verksamhetsprincip på att med hjälp av vinster utöka kapitalet som placerats i dem.

Ojämlikhet är en oundviklig del av det kapitalistiska systemet. I ett kapitalistiskt system hör arbetarklassens insatser i lönearbetet inte helt till arbetarklassen, utan resultaten plockas upp av den ägande klassen som vinstmarginal. Kapitalet hopas till den ägande klassen, och i och med tävling även inom den ägande klassen: tillväxtdrivenhet och strävan efter vinst driver bort små företag från marknaderna och leder till att företag fusioneras eftersom effektiviteten ökar om storleken ökar och småföretag är alltför ineffektiva vad gäller produktion av vinst för att klara sig på den fria marknaden.

Den nordiska välfärdsmodellen har grundat sig på progressiv* beskattning i vilken stora inkomster innebär större ansvar för finansieringen av samhällets verksamhet. Den har kunnat garantera välfärdsstatens finansiering, och med hjälp av den har man också strävat efter att jämna ut inkomstskillnader. Från och med 1990-talet har beskattningens progression minskat. Ändringarna har lett till att progressionen av beskattningen av kapitalinkomst* är mycket lindrig, och de rika kan allt enklare ordna sin beskattning så att den gynnar dem själv. Även mängden mervärdeskatteliknande platta skatter har ökat. Förvärvsinkomst*skatten är för närvarande den enda tydligt progressiva skatten som har någon individuell betydelse, men dess andel av beskattningen som helhet har minskat sedan 1990-talet.

Förutom att finansiera samhällets tjänster och minska inkomstskillnaderna kan man med beskattning även styra den ekonomiska verksamheten. Under ekologiska krisperioder kan man se de miljöbaserade skatterna som de viktigaste skatterna som styr den ekonomiska verksamheten. Finlands beskattningssystem beaktar dock tills vidare inte på ett tillräckligt sätt behovet att hejda utsläppen och skydda naturens mångfald. Miljöskatterna har i stället närmast använts till att kompensera välfärdsstatens finansieringsbrist.

Det ekonomiska systemet ska omvandlas till ett socialistiskt system

Socialism är ett ekonomiskt och samhälleligt system där produktionsmedlen* ägs av arbetarna och beslut om produktionen och delningen av dess produkter fattas demokratiskt med beaktande av alla som påverkas av beslutet. Inom socialism är marknadens makt över beslutsfattande, tävlan mellan kapitalistiska företag och kapital och förtryck av arbetarklassen inte längre möjliga. 

Socialismen ska agera inom gränserna för naturens bärförmåga och i demokratisk kontroll. Att mäta politikens framgång med bruttonationalprodukt* och sysselsättningsgrad är en central faktor vad gäller legitimering av det kapitalistiska systemet. För att bryta detta måste politiken ta i bruk och styras av mätare som beskriver naturens tillstånd och människornas välbefinnande. På detta sätt får man en mer omfattande uppfattning av ekonomipolitikens effekt på hela samhället än vad dagens snäva bild erbjuder.

Funktioner som är centrala för samhället och miljön, såsom social-, hälso- och utbildningstjänster, energiproduktion och infrastruktur*, ska inte underordnas privat strävan efter vinst. Den offentliga sektorns roll som producent av dessa funktioner och tjänster ska utökas, och inom områden där den privata sektorn har en orimligt stor roll ska ansvaret för ordnandet av tjänster överföras tillbaka till staten. Dessutom ska statliga bolag grundas för att agera som producenter av exempelvis infrastruktur och andra tjänster som är viktiga för samhällets funktionalitet.

Utöver att förstärka den offentliga sektorn måste man också vidta åtgärder för att demokratisera* det ekonomiska systemet. Det finns varierande medel för detta och det går inte att på förhand exakt fastställa det slutliga målet eller tidsperioden. Det är dock eftersträvansvärt att förändringen inte börjar med en plötslig vändpunkt utan genom att man skapar och utvidgar socialistiska institutioner som komplement till det nuvarande ekonomiska systemet. Därför ska man stödja till exempel fackförbundsfonder, arbetsandelslag* och ideella föreningar som en del av det ekonomiska systemets demokratisering. Arbetsandelslag stöds också genom att man beaktar företagsformen som ett kriterium när man beslutar om exempelvis företagsstöd, offentliga upphandlingar och startpeng* och genom att sträva efter nödvändiga ändringar även på EU-nivå. Vid sidan av detta måste man utveckla verktyg, datorkapacitet och datainsamlingsmekanismer som möjliggör en övergång till en tillräckligt noggrann och flexibel planering av produktion och konsumtion med tillräcklig reaktionsförmåga i den socialistiska ekonomin.

Finansieringstjänsternas tekniska utveckling har under de senaste åren visat att privata banker har blivit allt onödigare som förmedlare av finansiering. Finansierings- och inlåningsverksamhet kan numera omvandlas till en offentligt ägd tjänst vilket kringgår de privata bankernas effekt som förvärrar de ekonomiska kriserna. Investerings- och inlåningsbankverksamhet ska separeras från varandra så att vanliga insättningar är skyddade från riskinvesteringar. Då är staterna inte skyldiga att genom att rädda bankerna ta ansvar för den risk som investerarna tagit. På lång sikt ska rätten att skapa pengar överföras endast till offentligt ägda och offentligt styrda centralbanker, vilket ökar staternas möjlighet att bedriva självständig finanspolitik*.

Beskattningen ska vara såväl tillräcklig för att täcka offentliga utgifter som byggas upp så att den minskar inkomstskillnaderna och tyglar verksamhet som är skadligt för klimatet och naturen. Dess tyngdpunkt ska övergå från arbete och konsumtion till att hejda förorening och anhopning av kapital. Utöver beskattning av förorening ska även hållbar verksamhet beaktas i beskattningen. Mervärdesbeskattningen ska ändras till miljöbaserad så att den beaktar produkternas och tjänsternas koldioxidavtryck. När man fattar beslut om beskattning ska man beakta deras inverkan på inkomstfördelningen, och när en lösning som av någon annan orsak är nödvändig är ofördelaktig för låginkomsttagare ska bristerna ersättas med transferering eller andra ändringar i beskattningen.

Vänsterns centrala uppgift under de närmaste årtiondena är att bekämpa konsekvenserna av den klimatkatastrof som den kapitalistiska produktionen och konsumtionen har orsakat och att bygga en tillräcklig politisk hegemoni för att genomföra socialistiska reformer. Trots att reglering och gradvis ändring av den kapitalistiska ekonomin inte är tillräckliga åtgärder är de ändå viktiga steg på vägen mot socialistisk produktion.

För att hejda klimatförändringen och begränsa dess konsekvenser är det nödvändigt att genomföra omfattande investeringsprojekt. Man ska med hjälp av ett investeringsprogram som genomförs i rask takt med stöd av centralbanksfinansiering börja elektrifiera trafiken, förstärka kollektivtrafikens infrastruktur och öka utsläppssnål energiproduktion. Bolag inom fossilenergibranschen ska förstatligas så att kontroll av de fossila resurserna tas över av demokratiska aktörer, detta för att möjliggöra rask nedkörning av deras produktion och konsumtion. Med hjälp av energireglering kan man tvinga aktörerna inom den offentliga och privata sektorn att ta i bruk energieffektivare verksamhetsmodeller. Med energireglering och demokratisk kontroll av fossilenergi förbereder man sig samtidigt för den energikris och de omfattande ekonomiska problem som orsakas av att oljeproduktionsmaximumet eventuellt uppnås.

Steg mot ett socialistiskt ekonomisystem:

  • Bank- och finansieringsverksamheten föreskrivs till en offentlig tjänst så att den svarar på människornas, företagens och staternas behov. En ideell offentligt ägd folkbank* grundas för att svara på småföretagens och privatpersonernas behov vad gäller banktjänster och finansiering.
  • Elektroniska kontanter tas i bruk. Med andra ord görs det möjligt för medborgare och kollektiv att öppna ett centralbankskonto, vilket leder till att ett system som grundar sig på centralbanksreserver tas i bruk som ett nytt betalningssätt utöver kontanter och bankinsättningar.
  • Skapandet av pengar överförs till en demokratiskt ledd centralbank i stället för privata affärsbanker.
  • Investeringsbankernas* och affärsbankernas verksamhet åtskiljs.
  • Centralbankerna placeras under demokratisk ledning. De ska ta ansvar för att upprätthålla ekonomisk stabilitet genom att bekämpa inflation* och arbetslöshet.
  • Nya statliga och kommunala affärsverk och företag grundas för infrastrukturbyggande, för energiproduktion och inom gruvbranschen.
  • Beskattningens tyngdpunkt flyttas från konsumtion till förmögenhet och förorening. Ökning av progression och minskning av platta skatter tas som den stora linjen.
  • Beskattningen av kapitalinkomst och förvärvsinkomstbeskattningen förenas under en enda skala.
  • Mervärdesskattesystemet ändras mot ekologisk mervärdesbeskattning där skatteskalan visar utsläppet från och koldioxidavtrycket av olika slags produkter och tjänster. 
  • Mervärdesskatten på producerade produkter av animaliskt ursprung höjs till den vanliga moms-nivån, och mervärdesskatten på livsmedel av vegetabiliskt ursprung sänks till den minsta skattesatsen.
  • Mervärdesskatten på receptbelagda läkemedel slopas.
  • En övernationell finansmarknadsskatt tas i bruk. Via den ska aktier, derivat och valutahandeln definieras en gemensam skattesats på 0,5 procent. Syftet med skatten är att hejda spekulativ riskinvestering*.
  • Förmögenhetsskatten återinförs och arvsskatten skärps för att tygla de generationsöverskridande skillnaderna i förmögenhet.
  • Beskattningen av fastigheter och särskilt markområden utvecklas så att den speciellt stöder tätt stadsboende och så att bostädernas priser kan sänkas.
  • Deltagande i den internationella skattekonkurrensen* avslutas och samfundsskatten höjs igen till minst 24,5 procent. Man eftersträvar internationella lösningar som ställer miniminivåer på sådana skatter som samfundsskatten.
  • Skatteavdrag granskas med tanke på vilka av dem som är viktiga för arbetet och vilka som egentligen är skadliga. Den stora linjen är att avskaffa skatteförmånerna och förenkla inkomstbeskattningen.
  • De onoterade aktiebolagens skatteförmån vad gäller dividendbeskattning ska avskaffas och beskattningen av deras dividender ska göras enhetlig med beskattningen av börsbolag.
  • Kommunalbeskattningens progression ökas.
  • Arbetsandelslag samt allmännyttiga föreningar och stiftelser stöds som en del av demokratiseringen av det ekonomiska systemet.
  • Mer resurser för bekämpning av både grå ekonomi och kringgående av skatt. Innehav ska vara öppna och inte gömda i försäkringsskal el.dyl.
  • Mensskydd och preventivmedel flyttas till den lägsta skattesatsen.

2. Miljö och naturresurser

Ekologiska kriser hotar mänskligheten

Kontinuerlig strävan efter ekonomisk tillväxt exploaterar både människor och natur och leder bland annat till att klimatförändringen accelererar, naturens bärförmåga minskar avsevärt, föroreningen blir värre och på grund av detta till att arter dör ut.

Klimatförändringen är den allvarligaste av allt som hotar mänskligheten och naturens mångfald. Beroende på prognoserna höjer den historiskt stora mängden utsläpp i atmosfären temperaturen på vår planet med upp till flera grader. Detta orsakar fenomen som är svåra att förutse och som föder varandra. Andra världsomfattande aktuella ekokatastrofer är till exempel föroreningen av hav och vattendrag så att de blir livsodugliga, vågen av arter som dör ut och utsläppen av små partiklar som dödar hundratusentals människor. Extrema naturfenomen, matkrisen och prishöjningen av grundläggande livsmedel är konsekvenser av klimatförändringen som redan nu är synliga. Detta förvärras ännu mer av det nuvarande jordbrukssystemet som gynnar intensiv köttproduktion och intensivt jordbruk, som båda belastar miljön. Utöver den globala klimat- och miljökrisen hotas även naturens mångfald i Finland. Flera växt- och djurarter har riskerats till följd av bland annat övergödningen av vattendrag, intensivfiske, intensivt jordbruk, ensidig skogsskötsel och rovdjurshat.

Det kapitalistiska systemet och dess kontinuerliga strävan efter vinst är de största orsakerna bakom de nuvarande miljöproblemen. De största vinsterna får man genom att exploatera miljön vars skydd på kort sikt inte är ekonomiskt lönsamt. Därför lobbar företag kontinuerligt för slappare reglering och miljölagstiftning. En stor del av de ekologiska kriserna beror på överproduktionen av varor som matas på med kraftig marknadsföring.

Tillväxttvånget beror inte endast på strävan efter vinst. I ett system som grundar sig på gränslös ökning av konsumtion och produktion omintetgörs på lång sikt alla de kortvariga besparingar i miljöbelastningen som uppstår i och med mer ekologisk och energieffektiv teknik. Att lösa miljökrisen förutsätter att den ekonomiska tillväxten som grundar sig på materiell produktion hejdas tillfälligt eller till och med sänks. Man ska alltså övergå från strävan efter att höja levnadsnivån till strävan efter att förbättra den samhälleliga livskvaliteten. I en sådan här situation ska människornas tillräckliga välbefinnande dock säkerställas genom att inkomster, arbete och förmögenhet delas ut jämt.

När naturen ses endast som en resurs och något som kan utnyttjas är det svårt att se att den har annat än ekonomiskt värde. Även djur anses ha endast instrumentellt värde, och berövande av produktionsdjurens frihet eller dålig behandling av dem ses inte som problem.

Många av de nuvarande miljöpolitiska åtgärderna har planerats utifrån marknadens villkor, vilket gör dem ineffektiva och otillräckliga. Till exempel utsläppshandeln är för närvarande endast ett sätt att sträva efter vinst. Som medel är den osäker och utsatt för till exempel finansspekulation.

Naturresurspolitiken bedrivs på ett ohållbart sätt. Ett bra exempel på detta är den nordiska gruvboomen. Lokala kollektiv lider av gruvornas problem, och staten måste reparera konsekvenserna av naturens förorening. Lokala kollektiv gynnas inte fullt ut av gruvans intäkter eftersom dessa går till de stora gruvbolagen. Kriterierna för hållbar skogsskötsel realiseras inte heller i skogspolitiken. Finlands orimligt stora antal avverkningar hotar skogarna, som är nödvändiga som kolsänkor* för att klimatkatastrofen ska hejdas.

Ett ekologiskt samhälle ska ha en hållbar grund

Vänsterunga har som mål ett samhälle där konsumtionen av miljön är hållbar och naturen eller djuren underordnas inte strävan efter vinst. Detta kräver statliga åtgärder och ökning av kännedomen om miljöfrågor, men framför allt internationella lösningar.

Bekämpning av klimatförändringen kräver begränsning av utsläppen. I ett ekologiskt samhälle beskattas klimatutsläpp och luftföroreningar. Ett sådant beskattningsbeslut ska tas i bruk i varje land. Innan detta realiseras behövs det dessutom ett tullsystem med vilket man förebygger överföringen av företagens verksamhet till länder utan miljölagstiftning som begränsar utsläppen.

Staten ska övervaka att användningen och föroreningen av naturresurser inte spårar ur. Det räcker inte med beskattning av miljöolägenheter, utan det behövs också skarpare reglering inom klimat- och miljöpolitiken. Staten ska överta energiproduktionen och eldistributionsnäten. Med miljöpolitiska investeringsprogram kan man stödja ren och förnybar energiproduktion, främja ekoeffektivt byggande och minska utsläppen från fabriker.

Energiproduktionen ska i sin helhet grunda sig på utsläppssnåla energikällor. Staten ska sluta stödja energiproduktion som orsakar stora utsläpp och investera i förnybara energikällor* och undersökning av dem. Man ska avstå från energiutvinning ur torv, och bevaringen av myrar vars naturvärden är betydande ska tryggas. Vattendrag ska inte längre dämmas, och forsar som är viktiga för fiskarnas rörlighet eller landskapets traditionsvärde ska öppnas.

Det huvudsakliga inom matförsörjning är tryggandet av matsäkerhet och självförsörjning samt byggandet av ett ekologiskt och hållbart system för matproduktion. Detta innebär satsningar på spannmålsproduktion, växtproteiner och till exempel hållbar renskötsel och ibruktagande av alternativa odlingsmetoder i stället för gödselintensivt* jordbruk. Djurens rättigheter ska beaktas i all politik, och djur ska inte ses som instrument i produktionen. Även skyddet av fiskbestånd och naturens mångfald kräver internationellt samarbete.

Hållbar användning av naturresurser såsom skogar och gruvprodukter kräver att naturresurspolitiken är striktare än i dag. Vid sidan av naturresurspolitiken ska även naturskyddet och naturens mångfald beaktas. Naturresurser ska ses som en begränsad gemensam resurs, och utnyttjandet av dem ska gynna framför allt de lokala invånarna. En konsekvent miljöpolitik förutsätter att miljöförvaltningen skiljs från exempelvis näringsförvaltningens eller jordbruks- och skogsförvaltningens krav så att den kan agera självständigt och aktivt. Skyddade områden ska utvidgas och deras nätverk ska grunda sig på forskningsdata. Det ska fastställas att gruvmineraler ägs av staten. Gruvlagen ska säkerställa att mineralerna utnyttjas på ett ekologiskt, socialt och ekonomiskt hållbart sätt.

Steg mot ekologisk socialism:

  • Finland föreskriver en tillräckligt hög beskattningsnivå för utsläpp, förbjuder slutligen fossila bränslen* och är ett koldioxidnegativt samhälle senast i slutet av 2020-talet. Beskattningen ska riktas mot både produktion och konsumtion, med beaktande av regionala skillnader inom Finland. Dessutom föreskrivs utländska produkter en koltull*.
  • Vid sidan om budgetprocesserna upprättar kommunerna och staten en bindande klimatbudget i vilken man fastställer maximimängden utsläpp för varje sektor och klimatåtgärdernas finansiering fram till att de uppnår målet om koldioxidneutralitet.
  • Spårtrafikens infrastruktur ska ökas så att logistiken kan flyttas till spåren. Man skapar en struktur där huvudleden går på spår och lastbilar används inte för transporterna förrän vid sidoleden.
  • Offentliga institut övergår till att servera mat som är vegansk, etisk och ekologiskt hållbar.
  • Utfiskning och överfiske hejdas med skarpare internationella fiske- och havsdjurskvoter. Utfiskning ska vara straffbart överallt. Kommersiellt utnyttjande av utrotningshotade fisk- och havsdjurarter ska förbjudas.
  • Tyngdpunkten i fiskekvoterna förflyttas från foderfisk till fisk som fångas för människoföda.
  • Ett nytt nationellt gruvbolag grundas i Finland, och man föreskriver en gruvavgift som fonderas. Staten ska kunna stänga problemgruvor, och gruvbolaget ersätter kostnaderna till fullo. Staten ska också ha en möjlighet att förstatliga vilken som helst utländsk gruva som bedriver verksamhet i Finland. Gruvmineraler ska ägas av staten. Kommunerna ska ha rätt att förbjuda gruvbolagens verksamhet inom sina gränser.
  • Inom energipolitiken strävar man efter att all energi som produceras i Finland produceras fossilfritt senast 2030. Hushåll ska kunna mata sin producerade överskottsenergi till elnätet och få en skälig ersättning för det.
  • För att uppnå ett koldioxidneutralt samhälle krävs det kärnkraft. Kärnkraft ska gynnas när den kan ersätta användningen av fossila bränslen. I projekt relaterade till kärnkraftverk ska man dock beakta såväl ekologisk, social och ekonomisk hållbarhet som projektens inverkan på hur beroende Finland är av andra stater.
  • Biobränslen ska produceras av avfall och industrins biprodukter, och man ska undvika biobränsle som har producerats på ett ohållbart sätt. Åkerområden ska inte användas för produktion av biobränsle.
  • Stränga energieffektivitetsmål föreskrivs för nytt byggande, med beaktande av byggnadernas hälsokonsekvenser. Ekologiska reparationsprojekt ska vara ett av det statliga byggbolagets mål.
  • Finland följer en tydlig politik för skarpa internationella minskningar av utsläpp i de internationella klimatförhandlingarna. Denna linje ska bli rådande i hela EU.
  • Privatiseringen av skogar och försäljning för en struntsumma avslutas. Forststyrelsen ska inleda en politik som siktar på hållbar skogsskötsel. Forststyrelsen ska vara ett statligt ämbetsverk. Skogarnas skyddsgrad ska höjas.
  • Kalhyggen förbjuds och en modell för kontinuerlig skogsodling tas i bruk i träproduktionen.
  • Pälsdjursuppfödning förbjuds och avvecklas efter en övergångsperiod.
  • Stöd för anpassning till klimatförändringens konsekvenser och minskning av utsläpp riktas till tillväxtländer via klimatfinansiering som är separat från utvecklingssamarbetet.
  • Man ska säkerställa att vikare kan bygga bon i fred, och nätfiske förbjuds i områden där vikare förekommer.
  • Pensionsfonderna åläggs att ta reda på sina investeringars kolrisker* och överge sådana investeringar som stöder produktionen av fossilenergi.
  • Användningen av myrar till utvinning av torv och röjning av myrar till jordbruksmark förbjuds. Åkerområden som producerar mindre återställs och lukrativare områden erbjuds i stället.

3. Arbete, företagande och fackföreningsrörelsen

Arbete är hörnstenen i vårt samhälle och bildar grunden för människornas välbefinnande och den ökande levnadsnivån, men i ett kapitalistiskt system ses arbete dock närmast som lönearbete. Detta betyder att arbetstagaren utför arbete för arbetsgivaren för en ersättning. På detta sätt är arbetstagaren alltid underordnad och beroende av arbetsgivaren och får behålla sin arbetsplats endast så länge som det är lönsamt för arbetsgivaren. Detta placerar människor i klasser som ändrar våra sociala och ekonomiska förhållanden avsevärt.

Arbetets uppgift är att skapa värde åt den som utför arbete och samhället, det vill säga konkreta varor och tjänster som är nödvändiga för människors liv. I ett kapitalistiskt samhälle måste arbetstagarna dock producera mervärde.

Arbetslöshet är en av de största utmaningarna som riktas mot samhället. Den skapar en betydande utmaning både för välfärdsstatens finansiering och individen själv. För närvarande kontrolleras arbetskraftspolitiken i huvudsak av högerns metoder, mekanisk* höjning av pensionsåldern och försvagandet av nivån på den sociala tryggheten. Dessa metoder lämnar efter sig luckor och skapar inte en övergripande lösning. Även i dag har arbetstagare nära pensionsåldern svårigheter att hitta arbete. Att sänka den sociala tryggheten ökar å sin sida fattigdom och leder till en lägre levnadsnivå.  

Under de kommande årtiondena kommer arbetslivet att befinna sig vid en lika stor vändpunkt som under den industriella revolutionen. Robotiseringen* och automatiseringen* är de mest centrala elementen i den tekniska revolutionen. De skapar en oförutsedd situation inom arbetslivet i vilken en stor del av alla arbeten utförs av maskiner. Förändringen kommer att vara särskilt stor i industriella yrken. Allt fler personer i arbetsför ålder arbetar inom tjänstesektorn, och det är inom tjänstesektorn som arbetsplatser med lägre löner kommer att skapas i framtiden. Vändpunkten formar ett allt osäkrare arbetsliv där deltidsarbete, nollavtal och branschspecifika övergångar ökar.

Vid sidan av lönearbete är företagande en betydande arbetsform. Merparten av de nya arbetsplatserna som uppstår i Finland kommer att finnas i små och medelstora företag, och dessa arbetsplatser är livsviktiga för att samhällsekonomin ska fungera. Merparten av finländska företag är mikroföretag med färre än tio anställda.

En stor del av alla företagarna är ensamföretagare. Var femte av dessa egenföretagare är företagare för att de måste vara det, inte för att de vill. Dessa människor har ofta en svagare ställning än löntagare vad gäller försörjning och deras ställning på arbetsmarknaden. I och med uppgången av oreglerad plattformsekonomi* har det uppstått en växande grupp arbetstagare som är företagare på papper och som har ansvar och skyldigheter som anknyter till företagande, men som inte har den självständighet som förknippas med företagande. Företag som följer principen om plattformsekonomi överför sina egna risker och kostnader till arbetstagarna som inte har rätt till ett riktigt anställningsförhållande. Småföretagare bär en stor risk i sin verksamhet, och deras inkomster kan antas utgöras av det egna arbetet.  

I Finland har fackföreningsrörelsen i årtionden varit en betydande försvarare av arbetstagarnas förmåner. En stark fackföreningsrörelse har möjliggjort en mer rättvis ekonomisk utveckling och gett människorna ett vapen med vilket de kan försvara sig mot missbruk. Högern och den ekonomiska eliten strävar efter att systematiskt skapa en sinnebild av att fackföreningsrörelsen är alltför gammalmodig och att dess makt borde minskas. Högern har som mål att trampa på arbetstagarnas arbetsvillkor och försvaga deras förhandlingsposition. 

Arbetslivets vändpunkt kan inte lösas genom att försvaga arbetsvillkoren

Arbetslivets lagstiftning måste ändras så att den motsvarar den stora vändpunkten, och den ska på ett bättre sätt beakta särskilt otypiska anställningsförhållanden och nödvändighetsföretagande. Frilansare, egenföretagare och andra arbetstagare med arbetsformer utanför lönearbete måste tas fram i lagstiftningen och i det politiska beslutsfattandet. För närvarande är dessa arbetsformers ställning på många sätt dålig i jämförelse med lönearbete. Till exempel omfattas en del ströjobbare inte av pensionsskyddet.

Arbetstagarnas välbefinnande kommer alltid att vara en betydande del av ett jämlikt arbetsliv. För att välbefinnandet ska realiseras så väl som möjligt krävs det att arbetsvillkoren följs absolut, att arbetstagarna har en möjlighet att på ett bättre sätt delta i beslutsfattandet på arbetsplatsen och att alla har tillgång till fungerande arbetshälsotjänster som är jämlika för alla. Man ska i större grad satsa finansiellt på fungerande tjänster. Dessutom ska varje arbetsplats ha en total nolltolerans mot diskriminering och trakasserier. Arbetsgivaren har ett stort ansvar i skapandet av ett tryggt arbetsklimat.

För att förstärka löntagarnas rätt till demonstration ska sådana arbetsfredstida stridsåtgärder som utmarsch mot överträdelser av kollektivavtal eller lag frias från sanktion. Utmarsch från arbetsplatsen är det lättaste och enklaste sättet för löntagare att visa sitt missnöje med arbetsgivarens godtyckliga åtgärder såsom lönedumpning, överträdelse av skyldigheten att erbjuda arbete och överträdelse av samarbetslagen. I flera centraleuropeiska länder tolkas utmarscher som demonstrationer och leder inte till strejkböter eller andra sanktioner. Dessutom ska absolut fredsplikt förbjudas i lag.

En jämlik förhandlingskonstellation ska skapas på arbetsplatserna för lokalt avtalande genom att ta i bruk principen om enhällighet. I och med den ska både löntagare och arbetsgivarnas representanter godkänna ärenden som avtalas om lokalt innan de tas i bruk på arbetsplatsen. På arbetsplatsen är förhandlingarna ofta inget annat än diktering från arbetsgivaren eftersom det inte finns någon lag som tryggar löntagarna från arbetsgivarens arbetsledningsrätt i vissa frågor gällande arbetsvillkoren.

För närvarande kan arbetsgivaren själv bestämma relativt fritt vilket kollektivavtal som tillämpas på löntagarna på arbetsplatsen. Detta har lett till kollektivavtalsshoppande, det vill säga att det kollektivavtal som är lämpligast och förmånligast ur arbetsgivarens synvinkel tillämpas på arbetsplatsen. Principen om enhällighet ska tillämpas även för kollektivavtalets del så att löntagarna och arbetsgivarens representanter är enhälliga i den också.

Man måste i Finland ta i bruk via lag ett avgångsvederlag som redan är praxis i flera länder i Central- och Sydeuropa. Uppsägning är lätt och billigt i Finland, och därför måste tröskeln för uppsägning höjas genom att göra uppsägning så dyrt som möjligt för arbetsgivarna. Avgångsvederlagets storlek ska vara en månadslön per arbetsår, och löntagaren är berättigad till det i och med uppsägningen. Vederlaget ska inte heller leda till att löntagarnas utkomstskydd eller sociala trygghet minskas. Småföretagare ska dock stödas i detta så att det inte bildar ett hinder för tillväxten av små företag och skapandet av nya arbetsplatser.

I arbetslivets vändpunkt har fackföreningsrörelsen en viktigare roll än kanske någonsin tidigare. Samtidigt är även dess egen verksamhet mitt i en förändring. Vi behöver starka fackförbund som på ett bättre sätt identifierar nya arbetsformer. För att alla parter ska höras måste arbetsmarknadsförhandlingarna grunda sig på både förhandlingar på trepartsbasis och allmänt bindande kollektivavtal. Utöver Finland är fackföreningsrörelsen nödvändig även på den globala, osäkra arbetsmarknaden som exploaterar arbetarna. Finland ska delta i att kräva att fackföreningsrörelsens ställning förbättras även på Europas inre marknad och utanför kontinentens gränser.

Egenföretagande, kooperativt samföretagande och socialt och samhälleligt företagande erbjuder konkreta möjligheter att lösa problem som orsakas av kapitalistiskt lönearbete. Inom dessa arbetsformer är det möjligt att produktionsbeslut styrs mer demokratiskt, att ersättningen för arbetet svarar på ett bättre sätt på arbetstagarnas behov och att det ökande oberoendet gör arbetet mer meningsfullt och betydelsefullt.

Tack vare digitalisering* är arbetet allt mindre bundet till tid och plats. De möjligheter som distansarbete* skapar ska beaktas som en allt starkare del av den regionalpolitiska helheten. Den offentliga sektorn* ska vara en banbrytare vad gäller att regionalisera arbetsplatserna utanför tillväxtcentrum med hjälp av digitala metoder.

Steg mot ett bra arbetsliv:

  • Man övergår i regel till sex timmars arbetsdagar eller fyra dagars arbetsveckor, med beaktande av branschspecifika och individuella skillnader.
  • I inkomstpolitiska förhandlingar avtalar man om ökningar i euro som ökar jämlikheten i stället för ökningar i procent. Kvinnodominerade branscher lyfts med en separat lösning från den lönegrop de är i jämfört med mansdominerade branscher.
  • Fackföreningsrörelsen främjar ett grundskydd som beaktar alla människor och arbetar även för de arbetslösas intressen. Lönearbete utmanas även inom fackföreningsrörelsen som en form av utkomst.
  • En reform av familjeledigheten enligt 6+6+6-modellen* genomförs. På detta sätt förbättras kvinnornas ställning på arbetsmarknaden avsevärt.
  • Fackförbunden ges rätt att väcka grupptalan* så att de på ett bättre sätt kan övervaka att arbetstagarnas rättigheter realiseras.
  • Det ska vara möjligt att överklaga Arbetsdomstolens dom till en högre rättsinstans.
  • När man använder en privat tjänsteproducent i offentliga upphandlingar ska upphandlingarna planeras så att även småföretag och andelslag* har en möjlighet att delta i dem.
  • Det föreskrivs i lag att i varje företag med fler än 250 anställda är minst hälften av styrelsemedlemmarna representanter för arbetstagarna, och i mindre företag är detta antal minst en tredjedel.
  • Den nedre gränsen* av omsättningen som fastställer företagares momsskyldighet höjs till 30 000 euro. Detta förbättrar småföretagares och egenföretagares ekonomiska ställning och minskar onödig byråkrati.
  • Lönedumpning kriminaliseras och man ingriper mer ihärdigt i länkning* av anställningsförhållanden.
  • Lönesubventionerat arbete används för att öka sysselsättningsgraden.
  • Varje kommun förpliktas att erbjuda arbetsträning åt kommuninvånare med intellektuell funktionsnedsättning. Arbetsverksamheten ska utvecklas så att den är mer lik praktik vars följande steg är sysselsättning inom lönearbete. Tillräcklig ersättning ska erbjudas för verksamheten, och verksamheten kan inte användas till att ersätta lönearbete i anställningsförhållande.
  • Arbetsfredstida demonstrationer mot arbetsgivarnas överträdelser av kollektivavtal eller lag ska frias från sanktion, och den absoluta fredsplikten ska förbjudas i lag.
  • Lokalt avtalande ska bygga på principen om enhällighet* så att en jämlik förhandlingsposition skapas på arbetsplatserna och man får slut på kollektivavtalsshoppandet.
  • Avgångsvederlag ska tas i bruk i Finland.
  • Sexarbetares rätt till näringsfrihet och säkerhet inom sitt yrke förstärks genom att man specificerar kriterierna för koppleribrott så att hyra av en bostad eller annan lägenhet för sexarbete, anställning av någon som inte utför sexarbete och tjänster som köps från utomstående (t.ex. marknadsföring, layout osv.) är lagliga på samma sätt som för andra företagare och egenföretagare. Dessutom tillåter man utförande av sexarbete i form av arbetsandelslag.
  • Att kringgå definitionen av arbetstagare kriminaliseras.
  • Anställningsskyddet ska även omfatta personer inom plattformsekonomin eller andra företagare som i praktiken har en ställning som arbetstagare.

4. Boende, trafik och regionalpolitik

Dyrare boende och trafik hämmar livet i hela landet

Politiken kring regional-, trafik- och boendefrågor är en del av den allmänna utvecklingen där produktion, tjänster och förvaltning koncentreras i stora enheter som anses vara effektiva. Utvecklingen har dock lett till att människor som bor på glest befolkade områden blir utan tjänster. Samtidigt är det akut brist på bostäder i flera städer och särskilt inom huvudstadsregionen. I Finland bedrivs ingen ordentlig stads- och regionalpolitik.

I städerna är kollektivtrafiken ofta dyr och kollektivtrafiknäten fungerar inte alltid som de ska. Stadstrafik på spår har inte utnyttjats i Finland i tillräckligt stor grad. Detta beror på samhällsplanering som gynnar privatbilism, ägarbostäder, fastighetsinvestering och ojämlika bostadsområden. I glesbygd finns det inte mycket kollektivtrafik, om alls, och därför behöver man personbilar för att kunna röra sig. Arbets- och skolresor kan ofta ta flera timmar per dag. 

På grund av otillräcklig offentlig hyresbostadsproduktion är den finländska bostadsmarknaden kontrollerad av bostadsinvesterare och stora företag. De finländska hushållens skuldbörda har stigit kraftigt under de senaste årtiondena och de som bor på hyra använder en betydlig del av sina inkomster på boendekostnader. Hemlöshet har ökat särskilt bland unga. Den dåligt fungerande bostadsmarknaden har blivit ett problem som belastar hela det finländska samhället eftersom människor inte har råd att flytta efter arbete eller studier.

Att koncentrera de offentliga tjänsterna till stora tätorter tar bort både arbetsplatser och tjänster från glesbygden. När till exempel hälsotjänster är koncentrerade i stora enheter måste en del människor resa en oskäligt lång väg för att komma åt tjänsterna, medan andra måste köa onödigt länge. Att avskaffa byskolor tvingar barnfamiljer att flytta bort och tömmer sålunda byarna.

Ett socialistiskt samhälle tar hand om hela landet

Vänsterunga har som mål att samhällelig jämlikhet realiseras överallt i landet. Det är felaktigt att jämföra och värdera tätorter med varandra enbart ur den ekonomiska produktivitetens synvinkel.

En jämlik och utvecklande regionalpolitik möjliggör smidig och förmånlig rörlighet för alla och överallt. Täckande och energieffektiv kollektivtrafik betjänar alla befolkningsgrupper och bekämpar den ekologiska krisen. Förbättring av servicenivån, avgiftsfria kollektivtrafikområden och ändring av gummihjulstrafiken till spårtrafik ökar kollektivtrafikens attraktionskraft och användning.

Samhällsplanering och planläggning ska kopplas till planeringen och användningen av kollektivtrafiknät. Cykling och dess infrastruktur ska utvecklas överallt som sitt eget färdsätt, kompatibelt med kollektivtrafiken. Den offentliga makten ska stödja utvecklingen av sådana bilandelslag och smarta kollektivtrafiktjänster som minskar behovet att äga bilar.

Alla de möjligheter som telekommunikationsinfrastrukturen erbjuder har inte utnyttjats i Finland. Genom att utvidga datanäten så att de når överallt i landet kan man övergå till ett system där ärenden hos myndigheter i allt högre grad kan uträttas på webben. Utvecklingen av telekommunikationssystemens infrastruktur kräver dock statens styrning så att dess nyttor når överallt. Möjligheten till personlig ärendehantering ska dock tryggas.

Var och en ska ha en subjektiv rätt till ett eget hem, tryggad av den offentliga makten. Den offentliga hyresbostadsproduktionen ska ökas eftersom den förbättrar sysselsättningen och erbjuder människor förmånligt boende. När den offentliga bostadsproduktionen är tillräcklig och genomförs med principen om egen bekostnad, jämnas situationen ut på hyresmarknaden och hyrornas stigning bromsas. Kommunerna ska också vara aktiva köpare och arrendatorer av mark samt säkerställa att tomtproduktionen är tillräcklig och priserna är skäliga.

Steg mot ett Finland som är gemensamt för alla:

  • Kommunernas statsandelssystem* ska trygga ordnandet av basservice i hela det bebodda Finland. Dessutom ska investeringar som rör till exempel förnybar energiproduktion och kollektivtrafik riktas till hela landet.
  • Statliga och kommunala affärsverk som producerar förmånliga hyresbostäder grundas.
  • Med bostadsgaranti blir hemmet en subjektiv grundläggande rättighet, vilket betyder att alla garanteras en bostad och nödvändiga stödtjänster i sin hemkommun inom två månader efter att man har blivit hemlös.
  • Skäligt prissatt boende ska tryggas i hela landet.
  • Skatteavdrag förknippade med boende i en ägarbostad minskas så att försäljning av egen bostad inte längre är skattefri efter en övergångsperiod. Ränteavdrag för bostadslån slopas.
  • Kollektivtrafik gynnas i städernas och stadsregionernas trafikpolitik. I de största städerna gör man en utredning om övergång till avgiftsfri kollektivtrafik.
  • Med samhällsplanering och offentliga investeringar genomför man tät nybyggnation och kompletterande byggande invid täckande kollektivtrafikkorridorer. Utvidgning av kollektivtrafiken, offentlig bostadsproduktion och jämlika bostadsområden stöder varandra.
  • Cykling och dess infrastruktur utvecklas i all samhällsplanering som sitt eget färdsätt, kompatibelt med kollektivtrafiken.
  • Spårtrafiken gynnas i stället för gummihjulstrafiken i byggandet av trafikinfrastrukturen. VR omvandlas tillbaka till ett statligt affärsverk och järnvägstrafiken utvecklas med stark ägarstyrningspolitik.
  • Man strävar efter ett täckande telekommunikationsnät i hela landet och säkerställer att dataförbindelsen verkligen genomförs som en grundläggande rättighet.
  • Jordbruksstöd riktas så att de stöder småjordbruk mer än stora produktionsenheter.
  • Statlig gruvpolitik genomförs med beaktande av de lokala invånarnas åsikter och så att en gruvavgift som fonderas uppbärs av gruvverksamheten. En del av fondens intäkter kvoteras för förbättring av de lokala invånarnas näringsverksamhet.
  • Tillgänglighet ges mer vikt i kollektivtrafik- och byggprojekt.

5. Demokrati och öppenhet

Demokratin är inte färdig än

Vänstern och demokratin har alltid haft en gemensam motkraft, kapital och pengarnas makt, som strävar efter att koncentrera makten i stället för att dela den. En allmän och likvärdig rösträtt har anlänt i Finland som resultat av vänsterns omfattande rörelser. Demokratiska rättigheter har aldrig skänkts till medborgarna utan man har alltid kämpat för dem, både förr och nu.

Det är ingen slump att man under vår tid pratar samtidigt om både vänsterns kriser och demokratiska kriser. Demokratiskt beslutsfattande fungerar endast i samhällen där beslutsfattandet är öppet. För närvarande präglas samhället dock av att beslut som tidigare fattats gemensamt nu är utom räckhåll för politiken. Representativa demokratiska institutioner har överlåtit sin makt för näringslivet* och övernationella aktörer som EU. Samtidigt erbjuds människor indirekt påverkan i form av skenbar delaktighet. Denna påverkan berör ärenden som är samhälleligt obetydliga, medan den egentliga beslutanderätten förflyttar sig allt längre bort.

I Finland har strukturen för det lokala beslutsfattandet fastnat i kommunsystemet från början av 1900-talet. Bristen på demokratiskt ledda landskap har lett till att makten att ordna hälsotjänster har överförts till komplicerade administrativa strukturer som distanserar vanliga medborgare från beslutsfattande som gäller dem själv och som lämnar den praktiska beslutanderätten till tjänsteinnehavare.

Öppenhet och tillgång till information är väsentliga delar av demokratin. Internet och de sociala medierna demokratiserar informationsproduktion och gör det till en gemenskapsfråga, men de kan göra det svårare att reda ut informationens ursprung och sanningsenlighet. Att producera information påverkas också av sociala hierarkier och kommersiella och politiska intressen.

Ett formellt demokratiskt system garanterar inte automatiskt att alla människogrupper har tillgång till verkligt beslutsfattande. Politik bedrivs fortfarande huvudsakligen av urfinländska hög- eller medelinkomsttagande män över medelåldern.

Mot direkt demokrati

Det var aldrig meningen att demokratin ska fastna på representativt beslutsfattande* – redan för hundra år sedan krävde arbetarrörelsen att makten ges åt folket med hjälp av direkta och bindande folkomröstningar. Vi behöver ett demokratiskt system som gör människor till ledare av sina egna representanter.

Representativ demokrati är utsatt för tjänsteinnehavarnas makt, men även denna makt överförs sakta till konsulter. Att förstärka demokratin med bindande folkomröstningar* är en väg bort från konsulternas makt och politikens krympande betydelse. Demokratin ska utvidgas så att den berör hela samhället, till exempel genom att människor får påverka beslutsfattandet på bland annat sina arbetsplatser. Ekonomin och näringslivet är inte utom räckhåll för politisk reglering och sålunda inte utom räckhåll för demokratisk utövande av makt.

Närdemokrati förstärks i Finland så att alla gemensamma ärenden behandlas på den nivå där det är mest ändamålsenligt att besluta om dem. I praktiken innebär detta till exempel för hälsotjänsterna att makten överförs till aktörer mellan staten och kommunerna, alltså landskapen, vars beslutsfattare ska väljas med landskapsval som ordnas i samband med kommunalvalet. Landskapen ska ansvara för bland annat markanvändningsärenden som kräver regional planering, ordnande av hälsotjänster och de uppgifter som för närvarande sköts av landskapen och regionförvaltningsverken. De ges beskattningsrätt, och statsandelssystemet ändras så att landskapen får en ändamålsenlig andel av statsandelarna för ordnandet av sina uppgifter.

Informationens radikala öppenhet är ett levnadsvillkor för demokratin, och detta framhävs ännu mer i direkt demokrati. Vi ska övergå från att information är öppet endast när staten separat beslutar om det till att offentligt producerad information och politiskt beslutsfattande är slutet endast av särskilt vägande skäl.

Genom reglering av de sociala mediernas plattformar bevaras yttrandefriheten i samhällelig kontroll. Företag som eftersträvar vinst sköter inte med självreglering om en jämlik diskussion. Plattformarna för sociala medier åläggs att ta hand om mångsidigheten av den samhälleliga diskussionen och samtidigt rensa bort diskussioner som kränker de grundläggande rättigheterna. Plattformarna åläggs att identifiera informationspåverkan* och bekämpa den.

Steg mot en stark demokrati:

  • Demokratin fördjupas. Målet ska vara att medborgarnas verkliga beslutanderätt ökas med hjälp av direkt demokrati.
  • Folkomröstningar förrättas utifrån medborgarinitiativ. Om ett medborgarinitiativ inte godkänns i riksdagen ska en direkt och bindande folkomröstning förrättas om initiativet. Ett motsvarande förfarande ska även tas i bruk i kommunerna.
  • President-institutionen avskaffas. Presidentval stöder inte demokratin utan försvagar den genom att personifiera och avpolitisera politiken. Makten ska dock inte centraliseras i en större grad hos statsministern, utan den ska delas till statsrådet och riksdagen.
  • Partierna demokratiseras med lämplig lagstiftning, vilket tryggar beslutsfattandets öppenhet och medlemmarnas deltagande i beslutsfattandet inom partierna. Partistöd ska delas ut utifrån röstetal i val, inte enligt antalet mandat.
  • Ett valfinansieringstak som jämnar ut förutsättningarna för deltagande i politik fastställs. Kandidatspecifika tak är 30 000 euro i riksdagsval, 7 500 euro i kommunalval och 50 000 euro i EU-val. Valfinansiering från kollektiv ändras så att den är offentlig i sin helhet.
  • Det representativa valsystemet reformeras. Ett system med utjämningsmandat* ska tas i bruk, och detta system ska åtgärda den representation av små partier som förvrängs av den dolda rösttröskeln.
  • Lokalförvaltningen* reformeras med en tvåstegsmodell för regionförvaltning*.
  • Närdemokrati tryggas med politiska representativa organ. I landskapsmodellen kan städer och kommuner delas in i administrativt mindre helheter, och då upprättas den fullmäktige för områdena som väljs med val.
  • I kommunerna tar man i bruk en förtroendevald stadsledning som är bunden till valperioder, alltså en så kallad borgmästarmodell.
  • Rösträttsåldern binds till födelseåret, inte födelsedagen.
  • Deltagande budgetering tas i bruk i kommunerna.
  • Rösträttsåldern sänks till 16 år i alla val och i folkomröstningar. De unga ska också få ställa upp som kandidater i alla val och vara lagligt ansvariga för sina handlingar som medlemmar i föreningar och förtroendeorgan.
  • Demokratin ska nå livets alla delområden. Arbetstagarna i bolag som helt eller delvis ägs av staten eller kommunerna ska ha initiativrätt och rösträtt i bolagets beslutsfattande. Bolagens verksamhet ska också följa offentlighetslagen, med vilken man tryggar medborgarnas rätt att få information om den verksamhet som offentligt ägda bolag bedriver.
  • Information som används som stöd för offentligt beslutsfattande ska i princip vara avgiftsfritt tillgänglig för alla.
  • Demokratin ska representera den samhälleliga mångfalden. Människor ska oberoende av bakgrund kunna delta i beslutsfattande som berör dem själv samt i informationsproduktion, dess bedömning och tillämpning av den i beslutsfattandet.
  • ILO:s konvention 169* stärker samernas självbestämmanderätt, och den ska ratificeras*.
  • Sametingslagen reformeras så att den respekterar samernas självbestämmanderätt och så att en anteckning om en same i familjen inte längre berättigar till upptagande i sametingets vallängd. Upptagande ska i stället endast garanteras de personer som är en del av den levande kultursammanslutningen.
  • Lobbningens* offentlighet ska säkerställas så att det finns information om all påverkan som riktas till riksdagsledamöter, ministrar och andra som utövar offentlig makt, inklusive ärenden som har behandlats.
  • Samhällelig övervakning av yttrandefriheten utvidgas till de sociala mediernas plattformar. Plattformarna åläggs att ta hand om mångsidigheten av den samhälleliga diskussionen och se till att olika synvinklar kan framföras så länge som de inte kränker de andra grundläggande rättigheterna. Samtidigt ska plattformarna förebygga informationspåverkan.
  • Rättegångskostnaderna ska sänkas så att rätten är tillgänglig till alla.

6. Feminism

Hierarkier definierar allas liv

Samhället definieras av olika maktstrukturer och praxis. Hierarkierna som bildas utifrån dessa strukturer leder till att alla människor inte har samma ställning i samhället. Hierarkierna kan grunda sig till exempel på kön, etnicitet, religion, klass, sexuell läggning eller funktionsförmåga.

Härkomst definierar individens möjligheter på många sätt: föräldrarnas samhällsklass, det vill säga utbildning, förmögenhet och yrkesstatus, påverkar människors hobbyer, hälsa, utbildning och val av yrke. Högern påstår att alla har lika möjligheter till framgång och framför att fattigdom beror på lathet eller annan ovärdighet. Högern försöker också skingra klasskillnader trots att dess politik ökar skillnaderna.

Vid sidan av klass påverkas människans ställning i samhället även av andra faktorer som inte är beroende av individen. Sådana faktorer är till exempel kön, etnicitet och ålder. Trots att dessa faktorer på ett centralt sätt påverkar individens ställning i samhället vill den nyliberalistiska synen som betonar individualitet helt enkelt definiera dem som en del av människans identitet. På detta sätt ignorerar man hierarkierna mellan och inom olika människogrupper.

Det råder flera uppfattningar i samhället om hurdan en normal människa är. Till exempel definierar heterosexualitet och vithet hurdana vi antar att människor runt omkring oss är och hur vi förväntar oss att de agerar. På grund av detta påverkas beslutsfattandet inom livets alla delområden av normer*, från uppfostran av barn till planering av offentliga byggnader och karaktärer i tv-serier.

Det är motiverat att anse att könssystemet förtrycker särskilt kvinnor och könsminoriteter, men systemet ställer orimliga förväntningar och press även på pojkar och män. Ett bra exempel på detta är det förhärligande av våld som är tätt förknippat med myten om mandom. Andra jämlikhetsproblem som riktas mot män är till exempel männens stora risk för självmord, brottslighet, marginalisering, rusmedelsproblem och frågor om vårdnad.

Solidaritet och jämlikhet är värden i ett fritt samhälle

Vänsterunga anser att samhället ska utvecklas så att det betjänar varje individs välbefinnande och verksamhetsmöjligheter. Människornas mångfald ska beaktas i allt beslutsfattande och man ska sträva efter att avveckla normativa förmodanden som grundar sig på till exempel kön eller etniskt ursprung. Vänsterungas politik har som mål att uppnå ett samhälle där individen är fri. Individen begränsas inte av samhällets syn av hur hen ska bemötas utifrån kön, etnicitet eller någon annan motsvarande faktor.

Hur människor upplever sitt eget kön och sin egen sexualitet ska respekteras på alla nivåer i samhället. Redan inom småbarnspedagogiken ska man utgå från att människan har förutom rätt även en genuin möjlighet att själv definiera och uttrycka sin könsidentitet* utan begränsningar från yttre tryck. Ett särskilt brådskande mål är att avskaffa de begränsningar som genom lag ställs på transpersoner*, som på grund av sitt kön fortfarande utsätts för kränkning av mänskliga rättigheter.

Individens frihet och möjlighet till självförverkligande är ett centralt mål inom den vänstra politiken. Denna frihet innebär inte enbart frihet från tvång. En väsentlig del av den är även friheten att göra saker och vara sig själv utan att denna frihet riskerar andras rättigheter.

Till exempel begränsas en fattig persons frihet av dennes fattigdom. Friheten för en person som måste gömma sin identitet begränsas å sin sida av andras fördomar och diskriminering av personen. I ett samhälle som grundar sig på en vänster, feministisk synvinkel utvecklas individuella friheter kontinuerligt och ingen tänker att de nuvarande friheterna är tillräckliga.

Samhället ska beakta samernas, karelarnas, romernas, de teckenspråkigas och andra språkliga och kulturella minoriteters behov. De ska ha frihet och tillräckliga resurser att upprätthålla och främja sitt språk och sin kultur till exempel genom småbarnspedagogik och utbildning på det egna språket, och de ska ha rätt att bli sysselsatta på sitt eget språk. Kultursensitivitet* ska ökas särskilt inom småbarnspedagogiken och hälso- och sjukvården, till exempel genom att erbjuda arbetstagarna utbildning och information om flerspråkighet och minoritetskulturer.

Religionsfrihet är en fundamental mänsklig rättighet som ger alla rätt att utöva eller inte utöva vilken religion de än vill. Staten ska vara neutral beträffande detta: den får inte ge vissa religioner en särställning i till exempel lagstiftningen. Den offentliga makten ska också stödja människornas möjligheter att utöva sin egen religion. Människornas rätt att bära religiösa symboler och emblem ska tryggas.

Steg mot ett samhälle utan hierarkier:

  • Translagen reformeras snarast så att den respekterar allas självbestämmanderätt. Det juridiska könet* och namnbyte ska inte längre vara bundna till den medicinska korrigeringsprocessen*.
  • Tillgång till stopphormoner* som bromsar puberteten ska förbättras och en minderårigs transprocess ska grunda sig på uppmärksammande av barnets eller den ungas utvecklingsnivå i stället för strikta åldersgränser.
  • Personbeteckningen görs könsneutral*.
  • Juridisk könsregistrering* slopas.
  • Abort ska vara fri upp till den 18:e graviditetsveckan. Att avbryta en graviditet ska grunda sig på den gravidas egen vilja och anmälan, och man ska inte behöva motivera valet med hälsomässiga eller sociala orsaker.
  • Bemötande som respekterar mångfald ska vara en del av utbildningen för alla tjänstepersoner inom den offentliga makten.
  • Positiv särbehandling, till exempel kvoter till sådana statstjänster där de är ändamålsenliga, används i strävan efter ett jämlikt samhälle.
  • Anonym rekrytering tas i bruk på arbetsmarknaden.
  • Finland genomför ett statligt åtgärdsprogram mot strukturell rasism och allokerar tillräckliga resurser till programmet.
  • Grundande av ett religiöst samfund underlättas. Samfund ska i tillämpliga delar jämställas med registrerade föreningar, och grundandet av dem ska inte förutsätta en trosbekännelse, heliga skrifter eller etablerad verksamhet.
  • Personer som har fyllt 15 år ska själv få bestämma om hörande till ett religiöst samfund.
  • Det karelska språkets ställning som minoritetsspråk ska erkännas och dess ställning ska föras in som 17 § 3 mom. i grundlagen. Utöver detta ska en skild lag stiftas om språkets ställning, likt den samiska språklagen. Vid sidan av lagändringen ska ett program för återupplivning av språket inledas.
  • Aktuell sexualkunskap ska vara en del av grundskolans läroplan. Sexualkunskapen ska beakta mångfalden av sexualitet och kön och betona sexuell självbestämmanderätt.
  • Antalet könsneutrala toaletter och tvättrum ska ökas.
  • Utbildning gällande trygga lokaler ska vara obligatoriskt i läroanstalterna och på arbetsplatser med minst 30 anställda.

7. Social trygghet och basinkomst

Det nuvarande systemet för social trygghet är otillräckligt

Det nuvarande systemet för social trygghet kan inte garantera det som systemet var utvecklat för. Syftet med det sociala trygghetssystemet har i första hand varit att svara på en tillfällig situation där en person själv inte kan via arbete skaffa en inkomst som möjliggör en rimlig livskvalitet. Rimlig livskvalitet innebär garanti av livets grundläggande förutsättningar, såsom boende, näring och hälso- och sjukvård, men även en möjlighet till rörlighet, sociala förhållanden, bildning, upprätthållande av hälsan och hobbyer.

Samtidigt har förändringar på arbetsmarknaden och inom arbetskraftspolitiken lett till en situation där det längre inte är standard att lönearbete garanterar alla en tillräcklig inkomst. Anställningsförhållande på viss tid och deltid är allt vanligare, lönerna har inte höjts tillräckligt och på grund av plattformsekonomin har en stor grupp arbetstagare hamnat utanför den sociala tryggheten.

Man har tills vidare försökt besvara förändringsbehoven i Finlands system för social trygghet närmast med reformer som berör enstaka stödformer samtidigt som högerregeringar har regelrätt försvagat den sociala tryggheten och skärpt kriterierna för vem som omfattas av den. Finlands system för social trygghet har utvecklats till ett lapptäcke som kräver tung byråkrati och vars nivå inte klarar av att lyfta människor från fattigdom. Dessutom är det oskäligt svårt för många att bli en del av systemet. 

Basinkomsten befriar

Den vänstra tanken om basinkomst grundar sig på tillit och frihet. Det nuvarande systemet för social trygghet grundar sig på strikt kontroll och misstro mot arbetarklassen, men det vänstra basinkomsttänkandet styrs av tron att människan är som bäst när samhället litar på sina medlemmar och varje individ kan fatta beslut som är viktiga för det egna livet, utan behov av yttre kontroll. Inom ramarna för basinkomstsystemet kan individerna säga nej till arbete som har dålig lön, grundar sig på dåliga arbetsvillkor, äventyrar individernas välbefinnande eller är förödande för naturen. De kan göra detta utan rädsla för fattigdom, vilket förbättrar arbetstagarnas förhandlingsposition.

Basinkomsten är en universal form av social trygghet som ska utbetalas till alla och som skulle ersätta merparten av den nuvarande sociala tryggheten. Åtminstone till en början är det motiverat att bevara till exempel handikappbidragen, bostadsbidraget och andra behovsprövade förmåner vid sidan av basinkomsten, men i princip ska basinkomsten vara tillräckligt stor så att den garanterar realiseringen av en rimlig livskvalitet för alla myndiga som är permanent bosatta i Finland.

Steg mot det vänstra systemet för social trygghet:

  • Flera försök med basinkomst vars arrangemang avviker från varandra ordnas. Dessa ska utvidga det tidigare kunskapsunderlaget som har inkluderat starka antydningar om bland annat ökat välbefinnande.
  • Via försöken med basinkomst måste man få tillräckligt med information om hur de olika modellerna påverkar olika befolkningsgrupper och på en regional nivå.
  • Innan basinkomsten tas i bruk ska systemet för social trygghet göras vederlagsfritt.
  • Behovet av tjänster som är beroende av basinkomsten utreds när man har varit enhetligt beroende av basinkomsten i längre än tre månader.
  • Den nuvarande sociala tryggheten görs enhetlig och höjs till en nivå som motsvarar nivån som definieras av den europeiska sociala stadgan. Dessutom binds den sociala tryggheten till ett index.
  • Ett system med förhandsbeslut tas i bruk. I den får mottagare av utkomstskydd på förhand ett bindande beslut om hur deras förmåner ändras om inkomsterna ändras, till exempel i och med ett anställningsförhållande eller inledning av företagande.
  • Man säkerställer att nivån på basinkomsten som tas i bruk är tillräckligt hög så att det ska gå att avstå från det normala utkomststödet. Utkomststöd som beviljas enligt prövning bevaras så att det kan svara på individuella behov och överraskande ändringar i livssituationen. Tillräckligheten av dess resurser garanteras.
  • Efter att åtgärder som siktar på att göra boendet skäligt prissatt har lyckats ska man på lång sikt granska ändringar som behövs i bostadsbidragssystemet och överväga att avskaffa bostadsbidraget för att säkerställa rörlighetens frihet.
  • Bostadsbidraget ändras så att det är individbaserat.

8. Social- och hälsopolitik

Social- och hälsotjänsterna har trängts in i ett hörn

Människornas välbefinnande är den väsentligaste mätaren av stabilitet, mänsklighet och utveckling i vårt samhälle. Välfärdsstatens utgångspunkt är att trygga alla tillgång till tjänster som de behöver, men för närvarande måste många vänta på tjänsterna alltför länge eller som värst bli helt utan tjänsten de behöver.

Problemen som 2010-talets borgerliga regeringar hade med förberedelsen av social- och hälsovårdsreformen och kommunernas svaga ekonomiska situationer har drivit kommuner att bland annat minska och utkontraktera sina tjänster och höja klientavgifterna inom hälso- och sjukvården. Den försämrade basservicen syns dock som växande köer i den specialiserade sjukvården, vilket leder till att kommunernas och samhällets kostnader stiger. Nedskärningar i och försämringen av basservicen är både mänskligt och samhällsekonomiskt ohållbara.

Det är mycket oroväckande att social- och hälsotjänster har utkontrakterats till aktörer utanför den offentliga sektorn dit demokratiskt beslutsfattande inte når. Multinationella storföretags strävan efter vinst med hjälp av social- och hälsotjänster kan inte accepteras eftersom det inte är etiskt hållbart att bli rik på bekostnad av barnskyddet, funktionshinderservicen eller äldreomsorgen. Den ökande konkurrensutsättningen av social- och hälsotjänster har lett till tjänsternas kontinuerliga priskonkurrens. Detta visar sig för dem som behöver tjänster som exempelvis försämrad kvalitet och högre säkerhetsrisker.

Social- och hälsotjänster är allas grundläggande rättigheter. För att vända den negativa trenden och säkerställa förverkligandet av de grundläggande rättigheterna ska tjänsterna inom social- och hälsovården övervakas och försvaras mer vaksamt än vad man har nöjt sig med till följd av högerpolitiken.

Mot en övergripande social- och hälsopolitik

Social- och hälsopolitikens grundläggande utgångspunkt ska vara att de ekonomiska, sociala och kulturella behoven av varje befolkningsgrupp, kollektiv och individ tryggas. Dessa rättigheter hör till varje person som vistas i Finland oberoende av hens medborgarskap, etniska bakgrund, klass eller andra individuella egenskaper. Alla ska ha rätt att bli bemötta som myndiga medborgare och aktörer, oberoende av eventuella fysiska eller psykiska funktionsnedsättningar.

Att minska de socioekonomiska och regionala hälsoskillnaderna ska vara en av socialpolitikens tyngdpunkter. Staten, landskapen och kommunerna ska förbinda sig att minska skillnaderna i hälsa med tätt samarbete mellan politikområden och förvaltningsgrenar. Även finansieringsunderlaget ska vara i skick. Staten ska på ett kraftigare sätt stödja kommunernas finansiering så att tillräckliga social- och hälsotjänster ordnas.

Alla hälsotjänster ska omfattas av den offentliga makten och det demokratiska beslutsfattandet, tjänsterna ska vara avgiftsfria och de ska minska hälsoskillnader bland befolkningen med särskilt beaktande av samhällsklassens påverkan.

Vid ordnandet av social- och hälsotjänster ska man sköta om att servicehelheterna samordnas sömlöst eftersom den nuvarande kategoriseringen av problem leder till att människor faller utanför skyddsnäten. Människornas utmaningar är allt mångformigare och därför kan de nödvändiga servicehelheterna inte skiljas från varandra och beaktas som separata komponenter. Många servicebehov går hand i hand. Ett exempel på detta är mentalvårdstjänster och service för missbrukare. Tjänsternas utgångspunkt ska vara principen om ett enda serviceställe. När de nuvarande tjänsterna ordnas och social- och hälsovårdsreformen förbereds ska primärvården och den specialiserade sjukvården överlåtas till samma aktör, landskapen. Landskapen ska ges beskattningsrätt så att de har genuint självständig beslutanderätt.

Steg mot en rättvis social- och hälsopolitik:

  • Barnskyddets tillräckliga resurser säkerställs och en bindande klientdimensionering på högst 25 barn per socialarbetare föreskrivs för barnskyddets klientarbete.
  • Strävan efter vinst med hjälp av hälso- och socialtjänster ska förbjudas.
  • Tjänsternas användare ska ges mer inflytande på produktionen av tjänster. Både arbetstagarnas och användarnas åsikter ska utnyttjas i det kommunala beslutsfattandet i form av erfarenhetsexperter och användarråd.
  • Verktyg skapas för att bedöma besparingar som förebyggande tjänster leder till. Kommunernas budgetar ska alltid beakta könseffekternas och barnens rättigheters synvinkel.
  • För att trygga de mänskliga rättigheterna och folkhälsan ska papperslösa* invandrare och asylsökande* garanteras tillgång till den offentliga hälso- och sjukvården i samma omfattning som personer med en hemkommun i Finland. Oförmåga att betala ska inte utgöra ett hinder för tillgång till vård.
  • Hälsocentralernas klientavgifter slopas och sjukhusens vårddagsavgifter ska vara skäliga. Avgiftstaken för social- och hälsotjänsternas klientavgifter, läkemedel och hälso- och sjukvårdsresor kombineras till ett enda tillräckligt lågt avgiftstak.
  • Man övergår från juridiskt faderskap och moderskap till föräldraskap. Det ska vara möjligt att registrera fler än två föräldrar.
  • Hemvårdsstödet ökas till en tillräcklig nivå så att det är ekonomiskt möjligt för alla familjer att sköta om barn hemma utan kommuntillägg som utbetalas av kommunen. Barnbidrag ska inte påverka utkomststödet.
  • Till Finland föreskrivs en separat garanti om mentalvårdstjänster med vilken man garanterar att alla med problem med den psykiska hälsan får hjälp och avgiftsfri psykoterapi inom en skälig tid från det att problemen först uppstår.
  • Utbildningen av psykoterapeuter görs avgiftsfri.
  • Resurserna för psykiatrisk öppenvård utökas avsevärt. Samtidigt sköter man om att det finns tillräckligt med sjukhusplatser.
  • Mentalvårdstjänsterna och servicen för missbrukare ska gå hand i hand. Klienten ska sömlöst få de tjänster som hen behöver.
  • Inom drogpolitiken övergår man till en modell där användningen av narkotika inte definieras som ett straffbart brott utan narkotikamissbrukare erbjuds medicinsk vård. Cannabis legaliseras och överförs till statligt ägda affärer för försäljning. Även alkoholpolitikens utgångspunkt ska vara att minska skadorna.
  • Antalet platser dit berusade missbrukare kan söka sig för stöd ökas.
  • Antalet natthärbärgen för hemlösa ökas.
  • I rusmedelsfostran ska tyngdpunkten förflyttas från avskräckning till förmedling av vetenskaplig information och minimering av skadorna.
  • Service för missbrukare och till exempel avgiftning ska vara tillgängliga omedelbart när personen så önskar. Vårdsystemet och processen ska förenklas och snabbas upp.
  • Alla slags preventivmedel ska vara avgiftsfritt tillgängliga via den offentliga hälso- och sjukvården och i skolorna. Det ska vara enkelt att bli testad för könssjukdomar i hela landet.
  • Åldersgränsen för sterilisering ska sänkas till 25 år och kravet på antalet barn ska avskaffas.
  • Alla som har utsatts för våld i nära relationer ska erbjudas tillbörliga stödtjänster. Den som använt våld ska erbjudas hjälp för att bryta våldsspiralen. Tillgång till skyddshem ska inte vara beroende av kön. Det ska dock fortfarande även finnas skyddshem avsedda för specifika kön. Dessutom ska antalet platser i skyddshem ökas avsevärt och tröskeln för att söka hjälp sänkas.
  • Finland ska omedelbart ratificera FN:s konvention om rättigheterna för personer med funktionsnedsättning. Funktionsnedsatta personers självbestämmanderätt ska respekteras till exempel vid val av boplats och bostadsort. I stället för anstalter ska man stödja självständigt boende och erbjuda hemliknande internat.
  • Människornas lagstadgade rätt till social- och hälsotjänster överallt på de inhemska språken ska realiseras. Språkminoriteternas rätt till närservice ska tryggas till exempel som en möjlighet att få tillgång till tolktjänster så att det egna modersmålet kan användas när man uträttar ärenden inom social- och hälsovården.
  • Tillgängligheten av funktionshinderservice får inte bero på kommunens ekonomiska situation.
  • Kosmetiska operationer av intersex*barns könsorgan ska avskaffas.
  • Aktiv eutanasi* legaliseras i situationer där personen lider av svåra fysiska eller psykiska smärtor som det inte är möjligt att lindra med medicinska metoder och där personen själv kan uttrycka sitt önskemål.
  • Preventivteknik ska utvecklas ur feministiska synvinklar genom att rikta resurser till forskning som främjar minskningen av hormonella preventivmedels skadliga effekter och en jämnare delning av ansvaret för användning av preventivmedel.
  • Social kreditgivning* tas i bruk i hela landet.

8. Social- och hälsopolitik

Social- och hälsotjänsterna har trängts in i ett hörn

Människornas välbefinnande är den väsentligaste mätaren av stabilitet, mänsklighet och utveckling i vårt samhälle. Välfärdsstatens utgångspunkt är att trygga alla tillgång till tjänster som de behöver, men för närvarande måste många vänta på tjänsterna alltför länge eller som värst bli helt utan tjänsten de behöver.

Problemen som 2010-talets borgerliga regeringar hade med förberedelsen av social- och hälsovårdsreformen och kommunernas svaga ekonomiska situationer har drivit kommuner att bland annat minska och utkontraktera sina tjänster och höja klientavgifterna inom hälso- och sjukvården. Den försämrade basservicen syns dock som växande köer i den specialiserade sjukvården, vilket leder till att kommunernas och samhällets kostnader stiger. Nedskärningar i och försämringen av basservicen är både mänskligt och samhällsekonomiskt ohållbara.

Det är mycket oroväckande att social- och hälsotjänster har utkontrakterats till aktörer utanför den offentliga sektorn dit demokratiskt beslutsfattande inte når. Multinationella storföretags strävan efter vinst med hjälp av social- och hälsotjänster kan inte accepteras eftersom det inte är etiskt hållbart att bli rik på bekostnad av barnskyddet, funktionshinderservicen eller äldreomsorgen. Den ökande konkurrensutsättningen av social- och hälsotjänster har lett till tjänsternas kontinuerliga priskonkurrens. Detta visar sig för dem som behöver tjänster som exempelvis försämrad kvalitet och högre säkerhetsrisker.

Social- och hälsotjänster är allas grundläggande rättigheter. För att vända den negativa trenden och säkerställa förverkligandet av de grundläggande rättigheterna ska tjänsterna inom social- och hälsovården övervakas och försvaras mer vaksamt än vad man har nöjt sig med till följd av högerpolitiken.

Mot en övergripande social- och hälsopolitik

Social- och hälsopolitikens grundläggande utgångspunkt ska vara att de ekonomiska, sociala och kulturella behoven av varje befolkningsgrupp, kollektiv och individ tryggas. Dessa rättigheter hör till varje person som vistas i Finland oberoende av hens medborgarskap, etniska bakgrund, klass eller andra individuella egenskaper. Alla ska ha rätt att bli bemötta som myndiga medborgare och aktörer, oberoende av eventuella fysiska eller psykiska funktionsnedsättningar.

Att minska de socioekonomiska och regionala hälsoskillnaderna ska vara en av socialpolitikens tyngdpunkter. Staten, landskapen och kommunerna ska förbinda sig att minska skillnaderna i hälsa med tätt samarbete mellan politikområden och förvaltningsgrenar. Även finansieringsunderlaget ska vara i skick. Staten ska på ett kraftigare sätt stödja kommunernas finansiering så att tillräckliga social- och hälsotjänster ordnas.

Alla hälsotjänster ska omfattas av den offentliga makten och det demokratiska beslutsfattandet, tjänsterna ska vara avgiftsfria och de ska minska hälsoskillnader bland befolkningen med särskilt beaktande av samhällsklassens påverkan.

Vid ordnandet av social- och hälsotjänster ska man sköta om att servicehelheterna samordnas sömlöst eftersom den nuvarande kategoriseringen av problem leder till att människor faller utanför skyddsnäten. Människornas utmaningar är allt mångformigare och därför kan de nödvändiga servicehelheterna inte skiljas från varandra och beaktas som separata komponenter. Många servicebehov går hand i hand. Ett exempel på detta är mentalvårdstjänster och service för missbrukare. Tjänsternas utgångspunkt ska vara principen om ett enda serviceställe. När de nuvarande tjänsterna ordnas och social- och hälsovårdsreformen förbereds ska primärvården och den specialiserade sjukvården överlåtas till samma aktör, landskapen. Landskapen ska ges beskattningsrätt så att de har genuint självständig beslutanderätt.

Steg mot en rättvis social- och hälsopolitik:

  • Barnskyddets tillräckliga resurser säkerställs och en bindande klientdimensionering på högst 25 barn per socialarbetare föreskrivs för barnskyddets klientarbete.
  • Strävan efter vinst med hjälp av hälso- och socialtjänster ska förbjudas.
  • Tjänsternas användare ska ges mer inflytande på produktionen av tjänster. Både arbetstagarnas och användarnas åsikter ska utnyttjas i det kommunala beslutsfattandet i form av erfarenhetsexperter och användarråd.
  • Verktyg skapas för att bedöma besparingar som förebyggande tjänster leder till. Kommunernas budgetar ska alltid beakta könseffekternas och barnens rättigheters synvinkel.
  • För att trygga de mänskliga rättigheterna och folkhälsan ska papperslösa* invandrare och asylsökande* garanteras tillgång till den offentliga hälso- och sjukvården i samma omfattning som personer med en hemkommun i Finland. Oförmåga att betala ska inte utgöra ett hinder för tillgång till vård.
  • Hälsocentralernas klientavgifter slopas och sjukhusens vårddagsavgifter ska vara skäliga. Avgiftstaken för social- och hälsotjänsternas klientavgifter, läkemedel och hälso- och sjukvårdsresor kombineras till ett enda tillräckligt lågt avgiftstak.
  • Man övergår från juridiskt faderskap och moderskap till föräldraskap. Det ska vara möjligt att registrera fler än två föräldrar.
  • Hemvårdsstödet ökas till en tillräcklig nivå så att det är ekonomiskt möjligt för alla familjer att sköta om barn hemma utan kommuntillägg som utbetalas av kommunen. Barnbidrag ska inte påverka utkomststödet.
  • Till Finland föreskrivs en separat garanti om mentalvårdstjänster med vilken man garanterar att alla med problem med den psykiska hälsan får hjälp och avgiftsfri psykoterapi inom en skälig tid från det att problemen först uppstår.
  • Utbildningen av psykoterapeuter görs avgiftsfri.
  • Resurserna för psykiatrisk öppenvård utökas avsevärt. Samtidigt sköter man om att det finns tillräckligt med sjukhusplatser.
  • Mentalvårdstjänsterna och servicen för missbrukare ska gå hand i hand. Klienten ska sömlöst få de tjänster som hen behöver.
  • Inom drogpolitiken övergår man till en modell där användningen av narkotika inte definieras som ett straffbart brott utan narkotikamissbrukare erbjuds medicinsk vård. Cannabis legaliseras och överförs till statligt ägda affärer för försäljning. Även alkoholpolitikens utgångspunkt ska vara att minska skadorna.
  • Antalet platser dit berusade missbrukare kan söka sig för stöd ökas.
  • Antalet natthärbärgen för hemlösa ökas.
  • I rusmedelsfostran ska tyngdpunkten förflyttas från avskräckning till förmedling av vetenskaplig information och minimering av skadorna.
  • Service för missbrukare och till exempel avgiftning ska vara tillgängliga omedelbart när personen så önskar. Vårdsystemet och processen ska förenklas och snabbas upp.
  • Alla slags preventivmedel ska vara avgiftsfritt tillgängliga via den offentliga hälso- och sjukvården och i skolorna. Det ska vara enkelt att bli testad för könssjukdomar i hela landet.
  • Åldersgränsen för sterilisering ska sänkas till 25 år och kravet på antalet barn ska avskaffas.
  • Alla som har utsatts för våld i nära relationer ska erbjudas tillbörliga stödtjänster. Den som använt våld ska erbjudas hjälp för att bryta våldsspiralen. Tillgång till skyddshem ska inte vara beroende av kön. Det ska dock fortfarande även finnas skyddshem avsedda för specifika kön. Dessutom ska antalet platser i skyddshem ökas avsevärt och tröskeln för att söka hjälp sänkas.
  • Finland ska omedelbart ratificera FN:s konvention om rättigheterna för personer med funktionsnedsättning. Funktionsnedsatta personers självbestämmanderätt ska respekteras till exempel vid val av boplats och bostadsort. I stället för anstalter ska man stödja självständigt boende och erbjuda hemliknande internat.
  • Människornas lagstadgade rätt till social- och hälsotjänster överallt på de inhemska språken ska realiseras. Språkminoriteternas rätt till närservice ska tryggas till exempel som en möjlighet att få tillgång till tolktjänster så att det egna modersmålet kan användas när man uträttar ärenden inom social- och hälsovården.
  • Tillgängligheten av funktionshinderservice får inte bero på kommunens ekonomiska situation.
  • Kosmetiska operationer av intersex*barns könsorgan ska avskaffas.
  • Aktiv eutanasi* legaliseras i situationer där personen lider av svåra fysiska eller psykiska smärtor som det inte är möjligt att lindra med medicinska metoder och där personen själv kan uttrycka sitt önskemål.
  • Preventivteknik ska utvecklas ur feministiska synvinklar genom att rikta resurser till forskning som främjar minskningen av hormonella preventivmedels skadliga effekter och en jämnare delning av ansvaret för användning av preventivmedel.

9. Jämlikhet med utbildning

Utbildningssystemet hotas

Finlands system för uppfostran och utbildning är ett av de mest avancerade i världen. Uppfostran och utbildning, från småbarnspedagogik till högskoleutbildning, är offentliga tjänster och välfärdsstatens viktigaste komponenter. Förskoleundervisning och grundläggande utbildning som är gemensamma för alla samt avgiftsfri högskoleutbildning hör till vänsterns viktigaste politiska prestationer. Utbildningen ska användas till att uppfostra medborgare som kan tänka självständigt.

Utbildningen har blivit ett viktigt redskap för näringslivet med vilket människor ändras så att de bättre passar näringslivets behov, i synnerhet när näringsstrukturen har ändrats och i dag grundar sig på expertis och tekniskt utvecklad industri. Kamper om människornas liv och samhälleliga makt förs inom utbildningen, utbildningssystemet och utbildningspolitiken.

Trots att det råder formell jämlikhet inom det finska utbildningssystemet vad gäller möjligheter ärver barnen fortfarande ofta föräldrarnas utbildningsnivå och klassposition. Systemet delar för närvarande människor i grupper som grundar sig på hierarkier mellan utbildningsområden och yrken, inte på människornas, ekonomins eller kulturens behov.

Småbarnspedagogik har bevisats vara en av de mest betydande investeringarna för barnets kommande välbefinnande och inlärningsförmåga. Trots detta anses småbarnspedagogikens roll fortfarande närmast vara ett ställe dit man kan lämna sina barn medan man själv gör annat, och inte en pedagogiskt högklassig institution som erbjuder omsorg och som bidrar till hela samhällets välbefinnande. Att höja graden av deltagande i småbarnspedagogiken och förbättra dess kvalitet är mål som ökar jämlikheten mellan barn med olika bakgrund och förstärker förutsättningarna för ett bra liv.

Trots sin form som enhetsskola kan grundskolan inte erbjuda alla elever lika möjligheter till fortsatt utbildning. Detta beror till exempel på grundskolans oförmåga att svara på olika inlärningsfärdigheter och på en kultur som framhäver skillnaderna mellan utbildningsområden och yrken. Grundskolan klarar inte av att identifiera de förtryckande strukturerna i vårt samhälle, och den styr elever med ett visst kön eller rasifierade* elever till branscher inom vilka de stereotypiskt anses tillhöra i stället för till branscher som eleverna vill studera. 

Utbildningen på andra stadiet separerar eleverna strikt i gymnasieelever och yrkesstuderande. Kombinationsexamina* till trots definierar valet vid övergången till det andra stadiet människans framtid inom den hierarki som utbildningsområdena och yrkena bildar långt in i framtiden. Den tvära indelningen i allmänbildande och yrkesutbildande utbildning motsvarar inte verkligheten i dag eftersom alla branscher förutsätter vissa allmänbildande färdigheter.

Yrkesutbildning ordnas i dag av färre aktörer, och detta tvingar de unga att flytta långa vägar efter utbildning. De samhälleliga skillnaderna mellan utbildningsområden påverkar även under studietiden. En del studerande kan leva säkrare genom att förutse den inkomstnivå som omvandlas till skuld eller skaffa löneinkomster från arbete inom sin egen bransch. En del måste å andra sidan leva under hot av kommande arbetslöshet och vara reserv för billig arbetskraft.

För närvarande erbjuds yrkesstuderande inte tillräckligt med närundervisning eller högklassig handledning. Utbildning på arbetsplats är en väsentlig del av yrkesutbildningen, men studerande och arbetsplatser erbjuds inte tillräckligt med stöd och studerande har nödvändigtvis inte alltid ens grundläggande kunskaper innan denna utbildning inleds. Dessa utmaningar är synliga i antalet negativa avbrott: 7 procent av yrkesstuderande avbryter sina studier utan planer på till exempel arbetsplats eller ny studieplats.

Hörnstenarna i vårt högskolesystem är avgiftsfrihet och tillräcklig statlig basfinansiering. Högskolornas finansiering har skurits ner avsevärt och andelen strategisk finansiering har höjts. Högskoledemokratin är i fara när stiftelseuniversiteten tar över plats från offentligrättsliga universitet. Kvoterna för förstagångssökande har begränsat möjligheterna till livslångt lärande och byte av bransch, och andra tillräckliga vägar till antagning har inte skapats. Dessutom har man fattat beslut om att betona studentexamensbetyget i antagningen, vilket ökar gymnasiestudiernas belastning och gör det ännu svårare för ansökningsbehöriga personer som har avlagt en yrkesinriktad examen att komma in i en högskola. Samtidigt svävar hotet av avgiftsbelagda högskolestudier ovanför allt detta, vilket skulle förstärka utbildningens ärftlighet ännu mer och begränsa övergången från en samhällsklass till en annan.

Småbarnspedagogiken, grundskolorna, andra stadiets läroanstalter och högskolorna lider av finansieringsbrist. På grund av bristen på resurser kan de inte lösa sådana problem som mobbning, svag studiehandledning, lokaler som är farliga för hälsan och ojämlikhet bland personalen. Utöver detta har även studiestödet, avsett att vara studerandenas sociala trygghet, försvagats och villkoren för att beviljas stödet har skärpts, vilket förstärker ojämlikheten bland studerande. Det är oskäligt att förutsätta att studerande lever med skulder, särskilt när förutsättningarna för att beviljas studielån varierar enligt såväl familjebakgrund och samhällsklass som det valda utbildningsområdet.

Vänsterns utbildningssystem utgår från människornas möjligheter

Utbildningen ska betjäna ändringar i samhället. Utbildningen ska hjälpa och stärka människor i skapandet av ett bättre liv och ett bättre samhälle. Utbildningspolitiska mål ska ställas med stöd av oberoende forskning, och den makt som näringslivet och de föreningar som försvarar elitens förmåner har inom utbildningspolitiken ska begränsas.

Utbildningssystemet ska trygga alla människor lika rättigheter och möjligheter att utbilda sig på det sätt de vill. Målet ska vara att människor lär sig känna sina egna styrkor och sin mänsklighet så bra som möjligt – oberoende av begränsande faktorer i miljön, hembakgrunden, kulturen eller könsnormerna. Skoldisciplinen ska grunda sig mindre på bestraffning och mer på stödjande av styrkor och en bra självkänsla. 

Det ska vara enkelt att byta utbildningsområde, och möjligheter till studier ska erbjudas under olika skeden av livet och karriären. Tidiga utbildningsval och misslyckanden får inte stänga ut framtida alternativ.

Fostran och utbildning har en betydande inverkan på individens möjligheter att sysselsättas, leva och påverka samhället. En läroplikt som omfattar det andra stadiet och tillräckliga stödtjänster för andra stadiet säkerställer alla en examen på andra stadiet och de möjligheter som detta medför.

Studiestödet ska utvecklas så att man avstår från studiernas framskridande som ett villkor för beviljande av stöd. Antalet stödmånader ska ökas, och man ska avstå från studiestödets tvåstegsmodell, det vill säga från att stödmånaderna har delats in i lägre och högre högskoleexamen. Stödet ska utgöras i sin helhet av studiepenning. Studiestödet ska möjliggöra den studerandes ekonomiska självständighet både på andra stadiet och inom högskoleutbildningen. Studier med andra stödformer ska också möjliggöras. Detta stöder för sin del en förflyttning mot basinkomst. När basinkomstsystemet träder i kraft ersätter det studiestödet. Studerande ska delta i alla reformer av och försök med social trygghet som en likvärdig befolkningsgrupp.

Reglering av utbildningsområden, examina och yrken ska reformeras för att avskaffa onödiga hierarkier. Genom att avveckla den tvära tvådelade modellen* inom det andra stadiet kan man reformera utbildningens innehåll så att man inte utbildar människor inom ett slags kunnande utan erbjuder dem möjligheter att se på världen och samhället från ett vidare och mer kritiskt perspektiv.

Studentskrivningarna mäter i sin nuvarande form presterande i stället för inlärning och tvingar eleverna att specialisera sig redan i början av gymnasieutbildningen. Man ska avstå från studentskrivningarna som gymnasiets slutexamen. Gymnasieutbildningen ska uppmuntra till självständigt tänkande och kritiskhet samt bevara sin allmänbildande karaktär.

Både personer med gymnasieutbildning och yrkesutbildade personer ska kunna inleda högskolestudier. Så länge som studentskrivningarna existerar får de ämnen som eleven väljer inte begränsa var det är möjligt för eleven att fortsätta sina studier. Inträdesproven ska vara den vanliga ansökningsvägen, och de ska ändras så att de på ett bättre sätt mäter tillämplighet i stället för mekanisk inlärning utantill. Samtidigt utvecklas ansökningsvägen till öppna universitet och yrkeshögskolor bland annat genom att man ökar mängden avgiftsfria öppna studier.

Steg mot reform av skolsystemet:

  • Pedagogiska forskningsdata beaktas i reformen av utbildningssystemet på hela det utbildningspolitiska fältet.
  • Arbetstagare inom småbarnspedagogiken ges en löneförhöjning.
  • Grundskolan utvecklas som en enhetsskola som strävar efter att erbjuda eleverna lika möjligheter till fortsatt utbildning. Resurserna tryggas med lagstadgad personaldimensionering och med begränsning av gruppstorlekarna. Olika inlärningsstilar beaktas med mångfaldiga undervisningsmetoder och inlärningssvårigheter besvaras med specialundervisning.
  • Samarbete mellan läroanstalter inom utbildningen på andra stadiet ökas, särskilt vad gäller ordnandet av stödtjänster och lokaler. Att genomföra studier eller byta bransch över läroanstaltsgränserna görs mer flexibelt, dock fortfarande med separata examina.
  • Stöd som beviljas för högskolepraktik ska vara på samma nivå oberoende av högskola. Studerande får inte användas som gratis arbetskraft, utan praktiken ska alltid tjäna lärandet. Högklassig praktikhandledning garanteras.
  • Studiehandledning görs till en subjektiv rätt. Olika utbildningsstadier garanteras tillräckliga resurser och lagstadgade minimum för erbjudande av studiehandledning, och även personer utanför utbildningen ska erbjudas en lagstadgad möjlighet till studiehandledning. Studiehandledningen utvecklas så att den blir smidig och beaktar utbildningsstadiernas övergångsskeden. Det ska även finnas tillräckligt med studiepsykologer.
  • Religionsundervisningen utvecklas så att den på ett bättre sätt beaktar irreligiositet och elever som tillhör en annan religion än den evangelisk-lutherska kyrkan. En modell utvecklas där största delen av religionsundervisningen är gemensam åskådningsundervisning men elever som tillhör en religion erbjuds också konfessionslös undervisning inom den egna religionen. Detta minskar både radikalisering och den evangelisk-lutherska kyrkans starka kulturella maktposition.
  • Varje elev erbjuds tillräckliga IT-kunskaper, kommunikationsfärdigheter och uttrycksförmåga i undervisningen. Undervisning i kritisk medieläskunnighet ökas avsevärt. Programmering läggs till i läroplanen som ett läroämne. I samband med undervisningen strävar man efter att förstärka elevernas bra självkänsla. 
  • Elev-, studerande- och studentkårernas ställning, demokrati och verksamhetsförutsättningar tryggas. De ses som en väsentlig del av läroanstalternas demokratiska strukturer och säkerställer att varje studerande och elev har möjlighet att delta.
  • All utbildning som leder till en examen ska vara avgiftsfri och offentlig på alla utbildningsstadier. Även specialiseringsutbildning som stöder sysselsättningen, examensdelar, fortbildning och annan separat undervisning ska vara avgiftsfri.
  • Principer om demokratiskt beslutsfattande ska följas i högskolorna på alla förvaltningsnivåer, såväl i offentligrättsliga läroanstalter som i stiftelseuniversitet och läroanstalter i bolagsform.
  • Till högskoleutbildning söks huvudsakligen med urvalsprov. Studieframgång på andra stadiet får inte utgöra ett hinder för att kunna söka sig till högskoleutbildning, oberoende av utbildningsområde. Studentskrivningarna avskaffas. I stället för att lära sig utantill för studentskrivningarna uppmuntras eleverna till kritiskt tänkande under hela gymnasieutbildningen.
  • Förutsättningarna för livslångt lärande, byte av bransch och omskolning förbättras. Kvoterna för förstagångssökande och de nuvarande begränsningarna gällande studietider inom högskoleutbildningen slopas.
  • Universitetens och yrkeshögskolornas tillräckliga basfinansiering tryggas. Universitetscentren kompletterar och utvidgar nätverket av högskolor. Dualismen* mellan universitet och yrkeshögskolor smidiggörs genom att man underlättar bytet av utbildningsområde över högskolegränserna och tillgodoräknandet av tidigare genomförda studier. Högskolor ska i nuläget inte kombineras eftersom detta skulle leda till nedskärningar i utbildningsmöjligheterna.
  • Det ska finnas minst en självständig högskola i varje landskap som svarar på regionens behov.
  • Högskoleutbildningens autonomi* förstärks. I stället för att beakta endast produktionsekonomiska faktorer i finansieringen av olika utbildningsområden och till exempel i grundandet och avskaffandet av lärostolar beaktar man det inneboende värdet av mångsidig mänsklig bildning. I stället för managerialism* och hierarkier grundar sig högskoleutbildning på vetenskapens och konstens frihet. Marknadslogik har ingen plats inom bildningssektorn.
  • Universitet ska bevilja studerande rätt till en direkt magisterexamen, och hinder ska inte byggas mellan kandidatexamen och magisterexamen.
  • Studiepenningen höjs så att heltidsstudier utan låntagning är möjliga i hela landet. Studielån får inte vara en skyldighet till utkomststöd.
  • Könssensitivitet* och normkritiskhet* ska vara utgångspunkterna för den utbildande och fostrande verksamheten både i skolor och inom småbarnspedagogiken. Könssynvinkeln ges en starkare roll inom lärarutbildningen.
  • Finlands minoritetsgrupper beaktas när läroplaner och undervisningsinnehåll upprättas, gruppernas språk, kulturer och historia likaså.
  • Preparandkursverksamheten regleras så att ordnandet av kurser inte får grunda sig på strävan efter vinst.
  • Grundskolans samhälleliga roll förstärks med bredare demokratifostran* som inkluderar en presentation av medborgerliga rättigheter och möjligheter att påverka. Demokratifostran och deltagande modeller för påverkan ska vara ett genomgående tema i skolornas vardag.
  • Att göra vinst med läroböcker ska tyglas. Att kontinuerligt redigera läroböckerna genom att ändra små och oväsentliga detaljer och därigenom tvinga studerande att köpa de nya böckerna siktar endast på att öka förlagens vinster.
  • Man ska ingripa i skolornas regionala segregation, både inom hela staten och inom städerna. Utbildningen ska vara så högklassig som möjligt, oberoende av boplats. Regioner som klarar sig sämre ska stödjas ekonomiskt.
  • Skolorna undervisar också om social trygghet, arbetstagarnas rättigheter och skyldigheter och jämställdhet mellan könen. Skolväsendet ska stödja allas möjligheter till ett självständigt och bra liv.
  • Stiftelseuniversitetsmodellen och yrkeshögskolor i form av aktiebolag avskaffas, och alla högskolor omfattas i fortsättningen av den offentliga rätten.
  • Läroavtalsutbildning utvecklas som en del av studierna på andra stadiet.

10. Konst och kultur

Kulturen är underordnad kapitalet

Betydelsen av konst och kultur framhävs i informationssamhället. Kulturbranschen har en betydande roll som producent av ekonomiskt värde, och detta betonas även i den kulturpolitiska diskussionen. Dessutom ökar njutning av kultur välbefinnandet, och därför har man hoppats att till exempel välfärdskonst ska minska behovet av social- och hälsotjänster. Båda ovanstående kopplas samman av en instrumentell konstuppfattning. I sådant tänkande anses inte konst och kultur ha värde i sig, utan deras värde ses via deras ekonomiska betydelse.

En konstuppfattning som bygger på ekonomiska villkor har försvarats med nya pengaflöden som eftertraktas inom kulturen. Trots betoningen av de positiva ekonomiska effekterna har finansieringen av konst- och kultursektorn inte klarat av att svara på branschens utvecklingsbehov. Finansieringen har snarare minskats i den offentliga ekonomins namn, för att balansera den. Nedskärningarnas betydelse på statsekonomin är obefintlig, men betydande för aktörerna på kulturfältet. Inom konstens och kulturens finansiering har man försökt lappa luckorna som nedskärningarna lämnat efter sig med vadslagningsvinster, vilket ökar osäkerheten inom den offentliga konst- och kulturfinansieringen.

När den offentliga finansieringen minskar ökar privata aktörers, särskilt stiftelsers, makt över finansieringen av konst och kultur. Den ökande privata finansieringen har sina problem eftersom den nödvändigtvis inte styrs av demokratiska konstpolitiska riktlinjer. Finansieringsformernas mångsidighet och tillräcklighet är en förutsättning för konstens frihet.

Många konstnärer har en inkomst som är liten, osäker och periodisk. Det nuvarande systemet för social trygghet bygger på en delning i löntagare och företagare och svarar inte på konstnärers och kulturarbetares behov. Försöken att utveckla ett system för social trygghet till exempel med en kombinerad försäkring för utkomstskyddet har rasat samman på grund av finansieringsbrist. Även inom konst och kultur påverkas konstnärernas placering av olika korsande skillnader, såsom kön och etnicitet. Till exempel kan upptagande i en konstnärsorganisation hindras genom att man använder språkkunskapen som ursäkt. Den allt allmännare projektfinansieringen leder till att aktörernas ställning blir osäker.

Kreativitet grundar sig på återvinning av tankar och idéer – genom att låna något gammalt kan man producera något nytt. I ett kapitalistiskt samhälle begränsas kreativiteten och människornas spontana och frivilliga tänkande genom att kunskapsresurser begränsas till privat strävan efter vinst. Patent och strikt upphovsrätt* är exempel på kapitalets sätt att ta över mänsklig påhittighet och införliva det i marknadsekonomin, vilket begränsar människornas frihet vad gäller självuttryck och kreativitet.

I ett jämlikt samhälle har alla rätt till kultur

Varje människa har rätt till konst och kultur, både som deltagare och som upphovsman. Att respektera och värna om identiteterna som tillhör kulturen och de olika sätten att vara och göra är viktiga grunder för ett jämställt och kreativt medborgarsamhälle. 

Den offentliga finansieringen av konst och kulturproduktion ska grunda sig på mångsidighet. Livskraften av särskilt sådana konstformer som inte kan tävla på kommersiella marknader ska tryggas med offentliga medel. När anslagen till konst och kultur minskar ska medlen i första hand riktas till icke-kommersiella och små aktörer. I regel ska man dock sträva efter att utöka anslagen. Den offentliga sektorn ska stödja konst även genom att upphandla konst. Olika former av konst och kultur ska vara tillgängliga för alla. Regional och ekonomisk jämlikhet och tillgänglighet ska beaktas både i tjänster och i möjligheter till fritidsintressen.

Konstnärernas rätt till en skälig inkomst och möjlighet att arbeta på heltid tryggas. Det bästa sättet att genomföra dessa mål är att övergå till en tillräckligt stor basinkomst. Basinkomsten ersätter dock inte konstnärsstipendierna, utan stipendiesystemet ska bevaras vid sidan av basinkomsten. Frivillig sysselsättning av personer som arbetar inom konst och kultur ska främjas genom att ekonomiskt stödja grundandet av andelslag och erbjuda tillräckligt med rådgivningstjänster. Finansieringen ska grunda sig på långsiktigt stödjande av grundläggande funktioner i stället för den nuvarande modellen som betonar projektfinansiering. Konstnärsorganisationerna ska bevaka intressena inom alla sina konstbranscher – till exempel ska språkkriteriet avskaffas som ett kriterium för medlemskap.

Det konstnärliga arbetets förutsättningar ska utvecklas genom att man erbjuder konstnärerna avgiftsfria arbetslokaler och -redskap. Ett fritt och icke-kommersiellt stadsrum säkerställer att alla har en möjlighet att göra kultur med egen motivation.

I ett demokratiskt samhälle hör information till alla. Upphovsrättssystemet ska utvecklas så att det på ett bättre sätt beaktar olika upphovsrätter. Systemet ska utvecklas med tanke på innehållsproducenter och användare, inte stora mediebolag. Konstnärernas rätt till sitt arbete ska tryggas. Biblioteksnätets ställning ska förstärkas, och forskningsdata som produceras med offentlig finansiering ska vara öppet.

I informationssamhället* ska man se till att alla har möjlighet att använda och producera information med behövliga apparater och datanätsanslutningar, oberoende av socioekonomisk status. Rundradions roll som samhällelig producent och leverantör av icke-kommersiell kultur ska tryggas även i fortsättningen, även på minoritetsspråk.

Steg mot kulturens frihet:

  • Kulturens offentliga finansiering ökas, och den används till att stödja olika konstformer.
  • Konstnärernas och kulturarbetarnas inkomst tryggas med hjälp av en basinkomst. Basinkomsten skulle trygga inkomsten för konst- och kulturbranschens ströjobbare och egenföretagare vars ställning är osäker. Den skulle också göra det möjligt för konstnärerna att koncentrera sig på konstnärligt arbete. Konstnärernas nuvarande stipendiesystem bevaras vid sidan av basinkomsten.
  • Konstnärer erbjuds stöd och synlighet genom att man fastställer att en del av finansieringen av den offentliga förvaltningens byggprojekt används till upphandling av konst från diverse konstbranscher. Av budgetarna för den offentliga förvaltningens byggprojekt ska 3 procent användas till att upphandla konst.
  • Kommunerna ska stödja särskilt låginkomsttagare och personer som omfattas av socialtjänsterna i användningen av kulturtjänster.
  • Hyra av lokaler är en av de största enskilda utgifterna inom konstnärlig verksamhet. Kommunerna och städerna ska erbjuda tomma lokaler till konstnärer och kulturaktörer för avgiftsfri användning.
  • Gräsrotsfinansiering utvecklas och stöds så att stödjandet av icke-kommersiella kulturprojekt är lättare än i dag.
  • Konstinstitut som byggs och upprätthålls med offentliga medel ska sikta på att öka den konstnärliga mångsidigheten och använda sin status till att förstärka den ekonomiska ställningen av konstnärer på det fria fältet.
  • Upphovsrätten utvecklas på konstnärernas villkor, inte de stora mediebolagens.
  • Biblioteken är medborgarnas gemensamma vardagsrum och är därför viktiga ur medborgarverksamhetens och bildningens synvinkel. Biblioteksnätet ska vara tillräckligt täckande, och det kompletteras med bokbussar och andra bibliotekstjänster som upprättas invid andra offentliga tjänster såsom enheter för social- och hälsotjänster. Avgifter debiteras inte för tjänsterna. Samarbetet mellan bibliotek och grundskolor ska ökas.
  • Integritetsskyddet ska realiseras även på nätet.
  • Kommunerna ska erbjuda fler avgiftsfria kultur- och motionstjänster.

11. Världspolitik

Världspolitikens grundenhet är staten. Traditionellt har den ansetts vara den enda aktören inom internationell politik, men i synnerhet i samband med politikens globalisering har även större och mindre politiska aktörer fått en synligare roll. Till exempel anses regionala förbund som Europeiska unionen och internationella medborgarorganisationer numera vara inflytelserika aktörer inom den internationella politiken.

Global kapitalism* öppnar gränserna för pengaflöden, vilket leder till att statsmakten och de politiska föreningarnas möjligheter att kontrollera ekonomin minskar. Tal om rika och fattiga länder ändrar karaktär när även rika statsmakter befinner sig i en kontinuerlig finansieringskris. Samma händer som har hänt i den globala södern under en längre tid – förmögenheten anhopas på toppen och den rikaste 1 procenten lösgör sig globalt allt mer.

Mellan slutet av det andra världskriget och 1990-talet präglades världspolitiken av polarisering: supermakterna Sovjetunionen och USA tävlade om inflytande på hela jordklotet. Efter att Sovjetunionen upplöstes i början av 1990-talet har USA dominerat världen såväl militärt som ekonomiskt och kulturellt. Denna unipolära världssituation är dock i förändring. Trots att USA:s militära kraft är på en annan skala än dess konkurrenters, har den utsatts för utmaningar: Ryssland har omfattande kärnvapenresurser och har aktiverat sig geopolitiskt särskilt i Östeuropa, och Kinas ökande ekonomiska makt har utmanat USA:s suveräna hegemoni som har försvagats av dyra militära ingripanden som har genomförts särskilt i muslimska länder med svaga resultat.

Europeiska unionen* är en marknadsliberal institution som grundar sig på frihandel. Starkt europeiskt samarbete är efterfrågat särskilt inom bekämpningen av klimatförändringen och främjandet av fred och mänskliga rättigheter, men i stället för dessa har unionen koncentrerat sig närmast på att kräva ekonomisk disciplin från sina medlemsstater och försvaga deras ekonomiskpolitiska självbestämmanderätt.

År 2019 ägde de 26 rikaste personerna i världen lika mycket som hälften av världens befolkning. Att världens välstånd centraliseras i allt färre händer är en konsekvens av det globala kapitalistiska systemet som leder till väldiga ojämlikheter både inom staterna och mellan dem. Förmögenhetens globalt ojämna uppdelning grundar sig huvudsakligen på den imperialistiska politik som bedrivs av kapitalistiska stater. Att lönenivån höjdes tack vare arbetarrörelsens åtgärder ledde till att vinstförhållandet minskade i de utvecklade kapitalistiska staterna. Vinstförhållandet kunde dock återupplivas genom att rekrytera staten att samla kolonier där man kunde trampa på arbetarnas rättigheter och löner. I kolonierna producerade man i synnerhet råvaror, och förädlade produkter med högt vinstförhållande exporterades till dem. Detta accelererade efterfrågan av industriprodukter och industrialiseringen i moderlandet medan industrin inte utvecklades i kolonin. Stater som inte omfattades av ett officiellt koloniförhållande kunde också tvingas med ekonomiska och militära metoder att godkänna avtal som var oproportionellt förmånliga för imperialiststaterna till exempel inom handeln. Arrangemanget gynnade imperiets center och möjliggjorde sociala reformer och förbättring av arbetarnas ställning när den radikala arbetarrörelsen och dess krav och krafter hotade hela den borgerliga samhällsordningen.

Den ökande globala ojämlikheten är synlig i migration och invandring. Eftersom det råder brist på lagliga vägar för inresa måste många invandrare utsätta sig för människohandel och använda livsfarliga rutter för att röra sig. Vid Europas yttre gränser dör årligen ett betydande antal nödställda människor som EU inte vill ta emot via säkra vägar. Skarp kontroll och övervakning utövas inte endast på staternas och EU:s yttre gränser utan även innanför dem. Utöver detta kringgår Schengen*länderna områdets regler till exempel med långa så kallat tillfälliga gränskontroller som det i verklighet inte finns några regelrätta grunder för. Med sträng gränsövervakning och kontroll samt genom att skapa olika kategorier för uppehållstillstånd och invandrare har det bildats en situation där många människor måste leva utan ett officiellt uppehållstillstånd. 

Ekonomins internationella strukturer

Utgångspunkterna för den europeiska och finländska invandringspolitiken ska vara mänskliga rättigheter och rätt till fri mobilitet och asyl. Lagliga kanaler för invandring ska ökas, kriterierna för visum och arbetstillstånd ska lättas och integrationstjänsterna ska förbättras. Offer för människohandel ska erbjudas skydd och asyl.

Som ett kapitalistiskt projekt strider Europeiska unionen till sin grund mot Vänsterungas mål. Utträde ur EU eller euron är dock inte ett alternativ innan man vet vad dessa innebär i praktiken. Dessutom erkänner vänstern som en internationell rörelse nödvändigheten av beslutsfattande på europeisk nivå. Dess ändamål i Europa är mobilisering av människorna för att uppnå en politisk förändring och demokratisera unionen. EU ska demokratisera banksystemet och reformera valutaunionen (penningpolitisk suveränitet). Utsläpp och finanstransaktioner* ska beskattas och skatteparadis ska stängas. För att förebygga skattekonkurrens och trampande på löner ska man ställa miniminivåer på bland annat samfundsskatten och arbetsvillkoren. Naturskyddet, användningen av förnybar energi, de mänskliga rättigheterna, tryggandet av människornas minimiinkomst och målen vad gäller minskning av utsläpp ska avtalas om internationellt, men medlemsstaterna ska ha möjlighet att bedriva självständig utrikespolitik.

Målet med Finlands Rysslandspolitik ska vara att landets demokratiutveckling stöds och att Rysslands politiska isolering minskas. I stället för kulturella motsättningar ska Finland bygga växelverkan som främjar Rysslands demokratisering. Den vänstra rörelsen ska vara i kontakt med Rysslands demokratiska vänster.

FN är tandlös framför konflikter mellan betydande medlemsländer, och organisationen har inte heller tillräckligt demokratiskt anspråk. Allt detta utgör ett hinder för organisationens möjligheter att vara en progressiv kraft i världen.

Steg mot en rättvisare värld:

  • Investeringsskyddet* ska avskaffas i internationella handelsavtal.
  • Finland förbinder sig att använda minst 0,7 procent av sin bruttonationalinkomst till utvecklingssamarbete*. När objekt för utvecklingssamarbetet övervägs ska man eftersträva utveckling som främjar en solidarisk samhällsmodell. Utvecklingssamarbetet ska inte användas som ett verktyg för handelspolitiken eller politik som på annat sätt gynnar västvärlden.
  • Medlemmarna i Europeiska kommissionen* ska väljas med direkta val, och parlamentet* ska också ha rätt att avskeda en enskild kommissionär. Parlamentet ska ges rätten att självständigt väcka lagmotioner.
  • EU:s medborgarinitiativ ska ändras så att kommissionen, rådet och parlamentet förpliktas att behandla lagmotioner som väckts av människor som bor inom unionen. Tiden för att samla underskrifter ska förlängas.
  • Europeiska unionen ska ingripa i flagranta kränkningar av mänskliga rättigheter som sker i dess medlemsländer, även om detta påverkar EU:s enhetlighet.
  • Ansvaret för mottagandet av asylsökande delas jämnare mellan EU-länderna. Dublinförordningen, som ålägger det första landet som den asylsökande anländer till att behandla ansökan, ska upphävas. EU ska enhetliga reglerna om de asylsökandes ekonomiska rättigheter och rättsliga skydd under tillståndsprocessen. Detta betyder till exempel att med studietillstånd för en medlemsstat kan man även studera i en annan medlemsstat, och med arbetstillstånd kan man arbeta i ett annat medlemsland.
  • Invandring och människornas fria rörlighet underlättas genom att man lättar kriterierna för visum och arbetstillstånd.
  • Finland ska främja ibruktagandet av ett humanitärt visum i EU. Att söka asyl underlättas genom att asylsökande kan ansöka om asyl även i länderna varifrån de avgår. Utöver detta ska man skapa fler lagliga vägar till Europa.
  • Flyktingkvoten höjs till minst 2 000 personer per år.
  • Finländska beslutsfattare ska fortfarande kraftigt ta ställning till den auktoritära* utvecklingen, kränkningarna av mänskliga rättigheter och maktpolitiken som pågår i Ryssland, även om detta skadar de kortvariga ekonomiska förmånerna.
  • Finland ska agera aktivt för att avskaffa dödsdomen.
  • Finland ska vidta åtgärder för att få ett slut på internationellt spionage och främja medborgarnas dataskydd inom den nationella och internationella telekommunikationen.
  • Vi kräver internationell kamp mot skatteparadis.
  • Vänsterunga stöder alla förtryckta personers och gruppers kamp mot förtryckare, oberoende av plats.
  • Utvecklingssamarbetet ska ändras så att det stöder de lokala ekonomiska, sociala och ekologiska strukturerna på lång sikt. När man investerar industriellt i tillväxtländer ska den lokala befolkningen utbildas och sysselsättas i projektet, till exempel genom att hämta dem till Finland för utbildning. Arbetstagare ska inte flyttas från Finland till tillväxtlandet. Investeringarna ska inte heller ha orimliga mål vad gäller intäkter, och den insamlade vinsten ska riktas till att utveckla de lokala förhållandena och den lokala infrastrukturen. I alla investeringar ska man dessutom beakta deras ekologiska konsekvenser och avstå från sådana projekt som hotar naturens mångfald och accelererar klimatförändringen.

12. Fred och säkerhet

Den världspolitiska situationen är ramad av kriser och hot

Världen har blivit säkerhetspolitiskt sett mer komplicerad efter det kalla kriget och kriget mot terrorism. Vid sidan av de traditionella militära hotbilderna har det stigit fram nya hot mot samhällsfreden, förknippade med klimatförändringen, naturresursernas minskning och cyberkrigföringen*.

Erfarenheterna från Europa under de senaste åren visar dock att den traditionella maktpolitiken inte har försvunnit. Utöver detta har folkuppror, inbördeskrig och olika beväpnade gruppers strider mot andra grupper eller enskilda stater väsentligt ändrat det säkerhetspolitiska fältet från de tider då konflikter huvudsakligen var något som förekom mellan stater.

Den ändrade säkerhetspolitiska miljön ska även beaktas i försvaret. Det nuvarande värnpliktssystemet har flera missförhållanden. Den första är dess tydliga ojämlikhet som grundar sig på traditionella uppfattningar om könsroller och samhällelig arbetsdelning samt på den maskulina kulturen av våld. Den andra är att särskilt de som fullgör civiltjänst bestraffas för sitt val med längre tjänstgöring vars ersättning inte följer någon i kollektivavtal fastställd nivå. Tyngst bestraffar systemet dem som inte går med på att ta upp vapen eller fullgöra civiltjänst.

I Finlands utrikespolitik har man traditionellt betonat militär alliansfrihet, diplomati och byggande av fred. Under de senaste årtiondena har Finlands militära alliansfrihet dock börjat vittra i och med att Nato-samarbetet har fördjupats.

Via vapenhandel har Finland indirekt blandat sig in i bland annat Israels, Saudiarabiens och Turkiets regeringars kränkningar av mänskliga rättigheter samt i de krig som USA för. Utöver orsakande av mänskligt lidande förbrukar den dyra militära upprustningen staternas resurser överallt i världen.

Vänsterns säkerhetspolitik grundar sig på pacifism

Världen behöver en sådan fredsfrämjande utrikespolitik som inte grundar sig på stormaktspolitik eller militär kapprustning. Målet är att skapa en världsordning som grundar sig på multilaterala förhållanden och där avstående från krigsåtgärder hör till varje lands intressen. Ett centralt mål för en politik som bygger fred är också att främja social rättvisa. Även stora skillnader i förmögenhet och inkomster utgör hot mot säkerheten.

Finland ska även i fortsättningen vara militärt alliansfritt. Nato* representerar sådan intressesfärs- och stormaktspolitik som ökar världspolitiska spänningar. Att ansöka om medlemskap i Nato skulle göra Finland till en part i denna konstellation. Det lönar sig inte för Finland att med sina egna handlingar försvaga sin säkerhetspolitiska ställning. Försvarspolitiken ska stödja sig på eget trovärdigt försvar.

Den allmänna skyldigheten att försvara landet har betytt ett system där Finlands försvar stöder på en folkarmé och inte en legoarmé. Vänsterunga vill att värnplikten reformeras så att den är selektiv och gäller alla kön. Man slutar bestraffa personer för civiltjänst och vapenvägran. De som fullgör värnplikten ska garanteras kunnande även inom civil krishantering*, dataskydd och hantering av miljökatastrofer.

Även Finlands internationella handelsförbindelser ska granskas ur en utrikes- och säkerhetspolitisk synvinkel. Handel med ockuperande stater ska avslutas. Finland ska avsluta vapenhandeln med länder som kränker mänskliga rättigheter och internationella rättigheter eller som deltar i en väpnad konflikt.

Flera frihetskamper pågår i världen. Dessa förs för att försvara nationell eller annan slags självbestämmanderätt och mot existentiella hot. Såväl ockuperande nyimperialistiska* stater som olika väpnade grupper riktar våldsamt förtryck mot nödställda människogrupper och hotar dem med folkmord.

Till exempel i Palestina och Kurdistan för man en utdragen kamp för att uppnå självbestämmanderätt. Både Turkiet och Israel förtrycker människor även med västvärldens stöd utan några som helst betydande sanktioner mot dem. Ryssland har sedan 1990-talet fortsatt Sovjetunionens imperialistiska politik i sina närområden. Till följd av detta har till exempel Tjetjenien förintats, krigsåtgärder riktats mot Georgien och Krim erövrats från Ukraina.

Finland och EU ska bedriva utrikespolitik med vilken man stöder de åtgärder som grupper som för demokratiska kamper vidtar mot förtryck. Finland ska till exempel kräva att ockupationen av Palestina avslutas, att Västbankens gränsmur rivs och att de palestinska flyktingarna har rätt att återvända i enlighet med FN:s resolution 194. Man ska ta en sträng ställning till utvidgning av kolonier och anslutning av palestinska områden till Israel. Finland ska fördöma Turkiets krigföring i Norra Syrien och Turkiets förtryck av kurdiska områden inom sina gränser. Finlands ska kräva att den frusna konflikt som Ryssland upprätthåller i Östra Ukraina avvecklas. Annexionen* av Krim ska upphävas.

Steg mot världsfred:

  • Finland ansöker inte om medlemskap i Nato och drar sig ur de nuvarande Nato-avtalen.
  • Under fredstid kan Finlands väpnade styrkor endast agera utanför landets gränser som en del av noggrant begränsade, FN-ledda humanitära operationer.
  • Man ska övergå från det nuvarande värnpliktssystemet till en selektiv värnplikt som gäller alla kön. Man slutar bestraffa personer för civiltjänst och vapenvägran.
  • Försvarsmaktens anslag riktas till grundläggande utbildning och försvarsmässiga lösningar, inte till uppseendeväckande och dyra projekt som lämpar sig för Nato-operationer.
  • Finland främjar en global nedrustning av kärnvapen*.
  • Vapenhandel med länder som är i krig och kränker mänskliga rättigheter ska avslutas.
  • Finland tar en tydlig ställning mot den olagliga ockupationen och blockaden av Palestina och Västsahara och erkänner dessa staters självständighet.
  • Inom EU ska Finland driva ekonomiska sanktioner som syftar på att avsluta olagliga ockupationer till exempel vad gäller Israel och Marocko.
  • Finland ska stödja autonomin av Kurdistan, det vill säga de kurdiska områdena inom Syrien, Turkiet, Irak och Iran, samt dess demokratiska revolution och motstånd mot terrorism och militära angrepp.

Tyckte du om vad du läste? Kom med och hjälp oss göra våra mål till verklighet! Som medlem i Vänsterunga kan du delta i förbundets verksamhet och påverka samhället. Du kan bli medlem i Vänsterunga om du är 13–30 år.